The very last week
Jag gör mitt bästa för att inte tänka på det.
Men ibland misslyckas jag.
Då börjar jag gråta och får ont i hela kroppen.
En utflykt
Ännu en dag
Ännu en dag börjar.
Spelglädje
Jag vill hänvisa till mitt tidigare inlägg, "Bekräftelse och prestationsångest", för att understryka mitt ändrade sinnelag. Jag tror att jag har släppt lite på prestigen. Det ska också tilläggas att jag efter jazzkonserten den 11 maj inte hade någon ångest alls. Tankarna kan ta bra märkliga vändningar ibland. I detta fall till det bättre.
Till min vän Daniel som för tillfället har tappat sin glädje för musiken säger jag: Håll ut! Den kommer tillbaka. Det har funnits stunder då jag velat ge upp just för att spelglädjen försvunnit. Ingen vet när, ingen vet hur. Men den kommer tillbaka det lovar jag.
/Hanna
Silencio
Jag har under cirka två månader haft en förskräcklig hosta som vägrat ge med sig. Inte förrän nu. Skönt att bli av med den, tänker du. Ja, det är en otrolig befrielse att slippa ligga vaken och hosta på nätterna eller springa ut från lektionerna när den ena hostattacken efter den andra hoppar på mig.
MEN livet är inte frid och fröjd för det. Det finns nämnligen inget som sliter så mycket på rösten som hosta. Efter att ha sjungit för glatta livet och pratat på som vanligt trots hostan och min sångpedagog Pernillas stränga förmaningar om att vara ytterst försiktig med min röst, sova ordentligt osv. började det gå upp för mig att det här var ganska allvarligt. Jag tog en helg då jag inte tog en enda ton och pratade mycket mindre än vanligt. Och det hjälpte. På måndagen var min röst ganska bra igen och jag hostade inte lika mycket längre. Bra, tänkte jag och började sjunga som vanligt. Och det har fungerat fram till nu när jag plötsligt har blivit hes. Pernilla som tidigare tyckt att min röst var på bättringsvägen insåg nu att så var inte fallet. Hon rådde mig på nytt att vara försiktig.
När jag i morse vaknade med nästan ingen röst alls tog jag det jobbiga men nödvändiga beslutet. Jag skulle inte prata. För att få min röst i form till slutkonserten kände jag att jag var beredd att göra den uppoffringen. Även om det där med att vara tyst som sagt kan innebära en del komplikationer. Att inte prata vid matbordet kan i andras ögon uppfattas lite otrevligt och nonchalant. Att inte kunna svara på frågor och tilltal är nästan ännu värre. Det blir nickningar och skakningar på huvudet, ryck på axlar, mimande och det som kommer från ut ur munnen är på sin höjd en liten fnysning. Sen är det ju det där med sången också. Jag fick mima under hela körövningen och jag hade fullt upp med att se till att det inte kom några toner från min mun. Jag tror det gick bra.
Nu är dagen snart slut och jag räknar med att prata imorgon. Prövningen blir ikväll när man ska försöka umgås och ha kul med polarna, utan ord. Jag hoppas så att denna tysta dag är värt besväret!
/Hanna
I datasalen
Livet rullar på här på Kaggeholm. Lite för fort. Nu är det endast två, TVÅ ynkliga veckor kvar av folkislivet. Jag får ont i magen varje gång jag tänker på det. Men, det finns ingen tid att hänga läpp. Nu ska jag njuta to the fullest. Ta vara på de sista skälvande dagarna med min underbara klass som blivit en så stor del av mig under senaste året.
Nu är det lunch.
Och till alla trogna läsare, jag SKA försöka uppdatera lite mer frekvent.
Over and out!
/Hanna
Tjugo och ett
Det slog mig efter alla grattis jag fått på telefon, sms, facebook och öga mot öga, att vad är det man säger grattis till egentligen? Det är inte så att jag inte gillar när folk gratulerar mig, tvärtom. Jag blir ledsen och sur om jag inte blir firad och får den uppmärksamhet jag förväntar mig på min bemärkelsedag. Men varför grattis? "Grattis, nu är du ännu äldre än du var innan!" eller "Grattis till de tjugoett åren, dags att stadga sig snart!" eller "Grattis, nu får du ta busskörkort!" (ingen har sagt så till mig, det här är bara mina egna tankegångar)
När jag tänkt en stund kom jag ändå på att det faktum att jag blev född, att jag lever och kan sitta här och skriva dessa rader är argument nog för att bli gratulerad. Det är ju knappast min egen förtjänst att jag existerar på den här jorden. Så innebörden i ett grattis är mycket djupare än jag först trodde. "Grattis till att du blev skapad!", "Grattis till att du nu se tillbaka på ytterligare ett år av ditt liv!", "Grattis till att du lever!"
Tack allihop som kom ihåg mig på min födelsedag. Det betydde mycket!
/Hanna
Vår
Imorgon är det jazzlektion igen. Med tanke på hur det gick sist så är det inte med glädje jag går dit kan jag säga. Jazz får mig i nuläget att att känna mig nervös, osäker och omusikalisk. Att det ska vara så himla svårt! Jag tror inte att jag är skapad för att spela jazz helt enkelt. Tur att det finns annan musik också. Jag blev kallad amerikan av Stig idag. Han tyckte att jag spelade västkustmusik, som David Foster. Det är ett gott betyg.
Låtskrivarflowet har kommit igång igen, tack och lov! Jag tror bestämt att jag har en hit pågång.
/Hanna
Tid
När man som jag är hemma på lov så blir det lätt att man ska hinna träffa så många som möjligt. Men den tid man får med dem man väl träffar blir stressig och det blir sällan tid för "riktiga" samtal. Kvalitetstiden är minimal. Och det blir väl så eftersom jag och min generation lever ett stressigt liv där man, som en god vän sa en gång, springer till tunnelbanan även om man inte har bråttom.
Några som har en helt annan syn på det där med tid är ju äldre människor. I torsdags eftermiddag hälsade jag på farmor, som sedan farfar dog i julas nu bor ensam i en lägenhet. Trots det är hon piggare än på väldigt länge. Från att bara ha legat i sängen hela dagarna så är hon uppe och går litegrann med sin rullator och hon har börjat läsa igen. Massor med böcker läser hon. Flera stycken i veckan. I över en timme satt jag hos henne vid sängkanten och vi pratade om allt möjligt. Att det ibland blev långa tysta stunder gjorde ingenting. Det fanns ingen stress.
När jag hade varit hos farmor gick jag vidare till mormor och morfar som är betydligt piggare. Jag blev bjuden på fika. Mormor pratade på och frågade om allt möjligt samtidigt som hon såg till att jag åt ordentligt från kakfatet. Det brukar bli mormor som pratar. Morfar får liksom inte tillfälle. Efter fikat ville morfar se på TV. Jag och mormor satt kvar i soffan och småpratade. Mormor delade med sig av glimtar ur sitt liv och visade gamla foton. Det var nog bland de bästa samtalen jag haft med mormor. Det var så intressant att höra vad hon hade varit med om och jag förstod att vi inte är helt olika. Jag hade velat fråga hur hon och morfar träffades men det vågade jag inte. Sen tyckte mormor att jag skulle stanna på kvällsmat. Först tänkte jag att nej, jag måste nog åka hem. Det är den vanliga stressade tanken som någonstans i bakhuvudet talar om för mig att jag inte kan stanna på ett ställe för länge. Men varför skulle jag åka hem? De vill att jag stannar och nu ska för en gångs skull ta mig tid tänkte jag. Så jag stannade.
Med besöken hos farmor och mormor och morfar blev den här eftermiddagen kanske den bästa på hela lovet. Det kändes så värdefullt. Att se lyckan i deras ögon när man kommer och hälsar på. Att ge lite av sin tid till någon som har hur mycket tid som helst. Att visa att man bryr sig. Det är värdefullt!
/Hanna
Tandläkarbesök
Idag kom en ny påminnesle. Det kostar pengar att gå till tandläkaren! Och det är ingen liten summa som man skulle kunna avvara istället för att gå på bio eller liknande. Nej, fyrahundratio kronor skulle de ha! Dessutom försökte de pracka på mig en tandvårdsförsäkring som månatligen skulle kosta mig 47 kronor. Det blir 564 kronor på ett år, och 846 kronor på 18 månader, vilket var den tid som skulle förflyta innan nästa besök. Vad tjänar jag på det? Ingenting. Jag går back ytterligare 400 kronor. Ja, om jag inte får en massa hål, problem med visdomständer, tandlossning eller nåt sånt. Då skulle denna försäkring täcka kostnaderna och man skulle slippa betala tusentals kronor i oväntade utgifter. Men eftersom jag inte har haft ett enda hål och aldrig haft problem med mina tänder så är sannolikheten minimal för att det skulle hända något nu. Även om 400 kronor är mycket så är 800 kronor ännu mer.
Borde det inte vara var mans rättighet att gå till tandläkaren utan att bli ruinerad? Leder inte höga tandvårdskostnader till att folk väljer att inte gå dit? Det i sin tur leder till ännu större kostnader för såväl patienter som för samhället den dagen man faktiskt får problem med sina tänder. Jag tror att svenska folkets tandhälsa skulle bli avsevärt mycket bättre om man gjorde det ekonomiskt möjligt för alla att besöka tandläkaren.
Tack för uppmärksamheten!
/Hanna
Bekräftelse och prestationsångest
Liksom beröm kan göra min dag, kan avsaknaden av beröm förstöra den lika snabbt. Och jag tycker mig ändå ha insett att det är något som inte står rätt till när det hela tiden är upp till andra människor att bedöma om ens egen insats är bra eller dålig. För så är det med mig. Om ingen säger till mig att det jag gjort är bra så tar jag det som att det var dåligt.
Men ibland hjälper inte ens beröm och komplimanger. Som den musikersjäl jag är så handlar mycket om att göra bra ifrån sig på scen och på konserter. Och jag ska vara ärlig med dig nu. Jag har aldrig gjort ett framträdande som jag är hundra procent, helt och hållet nöjd med. Även om jag får höra hur bra jag var så kan ett enda litet felspel eller att jag fegade lite, plåga mig i flera dagar. Det här händer varje gång vi har haft en konsert eller annat framträdande. Ja, jag menar VARJE gång. Fast i olika grad olika gånger.
Efter melodifestivalen i tisdags kom den värsta attacken någonsin. Hundratals gånger har jag gått igenom mitt framträdande i huvudet, och att lyssna på inspelningen var endast en pina. Inte för att det var helt uppåt väggarna dåligt utan för att det var jobbigt att höra efter all kritik jag gett mig själv. Igår kväll var första kvällen på tre dagar som jag inte grät mig till sömns. Ja, för det är värst på kvällarna när man stängt dörren och är ensam. Då får man tid att tänka. Det har varit som att någon håller ett hårt grepp om mig, nästan som en fysisk smärta i hela kroppen. Samtidigt som det ekar en massa ord i huvudet om hur dålig jag är. Då stiger paniken och jag vet inte vart jag ska ta vägen. Är det verkligen normalt att det är såhär? Eller är det jag som håller på att bli tokig? Jag blir nästan rädd för mig själv.
Om det ska vara såhär med musik hela livet, då vet jag inte om jag orkar hålla på med det. Jag kanske slutar spela piano, slutar sjunga, slutar att skriva låtar. Vad tjänar det till om jag aldrig kan vara nöjd med nånting? Varför ska jag hålla på med musik om jag bara gör det för andras skull och för att söka bekräftelse? Om det jag får ut av att utöva mitt största intresse är ångest, är det då nyttigt för mig?
Jag har redan varit alldeles för givmild med mina innersta tankar. Men jag behövde få skriva av mig. Och se för allt i världen inte detta som ett bekräftelsesökarinlägg. Det är endast en lektion i självkännedom.
/Hanna
Påsklov
Trött till kropp och själ pustar jag nu ut hemma i Nyhem. En lång bussresa genom ett stundtals soligt, stundtals regnigt Sverige, blev det. Dum som jag var hade jag lagt datorn i min stora väska i bussens bagageutrymme så jag hade inte mycket att roa mig med under resan. Lyssande på radio i min telefon, spelade tetris och åt lite för mycket choklad.
Jag har nu ett låååångt lov framför mig. Jag ser med spänning fram emot vad veckan har i beredskap för mig.
Glad påsk!
/Hanna
Tillfällig celebritet
Norpan, Sörping och Linkan
Helgen har spenderats i Norrköping med ett härligt gäng från klassen. Men jag orkar inte dra helgen i detalj så jag tänkte försöka mig på att blogga i punktform.
Fredag
- Minibuss till Norrköping
- Kycklingwraps
- Caféspelning i Korskyrkan
- Applåder och stor uppskattning
- Gänghäng
- Aerobic och dans till diverse svängiga låtar
- Sovsal
Lördag
- Frukost
- Lovsångsrep
- Minibussfärd på hal landsväg
- Saras crib i Söderköping
- Fantastisk gulasch(?)soppa
- Promenad på samma hala landsväg
- Glass och chokladsås
- Caféspelningen på film
- Minibussfärd
- Ungdomsmöte "Alternativ" i Linköping
- Pizza
- Konsert med Soulit
- Minibussfärd tillbaka till Norrköping
- Lillbabs-skämt och skrattanfall tills ingen orkar hålla sig vaken
Söndag
- För lite sömn
- Frukost
- Gudstjänstspelning i korskyrkan
- Varma tack
- Promenad genom Norrköping
- Lunch
- Packa bussen
- Avfärd
- Storhandla på ICA i Ekerö C
- Hemma på Kagge
Det har varit den bästa helgen på länge. Ett underbart gäng var vi och vi har haft fantastiskt kul tillsammans. Det är vid tillfällen som detta jag känner hur underbart livet är ändå. Och hur tacksam jag är för mina vänner. Vad hade livet varit utan er? Inte mycket värt. Musik och goda vänner. Den kombinationen kan bara bli en fullträff.
/Hanna
(mar)drömmar?
Tänkte att jag skulle lätta upp stämningen här lite efter gårdagens inlägg...
Under de dagar jag varit hemma hittills har jag drömt en del konstiga saker på nätterna. Det började natten till tisdag tror jag det var. I drömmen fanns jag, min bror, min ungdomsledare och ett gäng ungdomar från kyrkan. Eftersom jag inte har sportlov samtidigt som de här hemma hade jag inte kunnat följa med på kyrkans Trysilläger. Men nu var det så bra ordnat att kyrkan skulle ha ett extraläger för de som inte hade kunnat följa med. Toppen, tyckte jag. Vi åkte iväg, men nånstans på vägen så insåg jag att det var jag, min bror och en massa smågrabbar i högstadieåldern med på bussen. Vart tog mina polare vägen? Jag ångrade mig och ville inte följa med längre. Och i samma stund vaknade jag.
Nästa dröm utspelade sig i någon form av gymnastiksal. Jag skulle vara med i en danstävling eller audtition av nåt slag. Det ska tilläggas att jag aldrig tagit danslektioner och inte kan dansa för fem öre. Men nu var jag alltså där, tillsammans med en massa proffessionella dansare. Jag hade en personlig medhjälpare som talade om för mig vad jag skulle ha för kläder och skor och hjälpte mig med smink och hår. Första omgången gick jättebra. Det var nån slags modern dans. Jag gick vidare och en duktig danstjej åkte ut. Nästa omgång eliminerade jag ännu en tävlande. Sen var det dags för något som på dansspråk kallas för lockings (det är svårt att förklara men det är en typ av snabba rörelser med hela kroppen som ser jättesnyggt ut när någon som kan gör det). Innan det var dags att gå ut och köra kom min medhjälpare fram och räckte mig ett par exakt likdana skor som Erik i min klass har. Men hur det gick i lockingomgången vet jag inte. För precis när jag fått skorna så vaknade jag.
Den tredje drömmen drömde jag inatt. Har bara vaga minnen av den men vi var på nån klassresa eller nåt sånt.
Och där blev två av mina klasskompisar tillsammans med varandra. Jaha, tänker du. Det var den konstigaste dröm jag hört! (Ironin flödar) Ja, men nu är det ju så att de här personerna skulle aldrig nånsin bli tillsammans på riktigt. Det var det mest omaka par jag sett tror jag. Så drömmen var liksom både rolig och lite läskig på samma gång.
Nu ropar sängen på mig. Undrar just vilka drömmar som väntar inatt?
/Hanna
Årsskiftesångest
Ibland när jag tänker på den tillvaro jag lever i, så känner jag mig så fruktansvärt liten. Det låter som världens största klyscha. Vem känner sig inte liten och maktlös i jämförelse med stora vida världen? Men ibland blir det liksom nästan läskigt.
I stort sett varje år sedan nionde klass i grundskolan har jag drabbats av den så kallade årsskiftesångesten. Det börjar nångång i november med att man börjar inse att det snart blir nytt år. Att pågående läsår inte är evigt. Och i och med det kommer tankarna på vad man ska göra med sitt liv stundande höst. I julstressen hinner man inte tänka så mycket och glömmer bort framtidsgrubbleriet för ett tag. Sen kommer julhelgen. Helgen då man äntligen får pusta ut och njuta av god mat, julklappar och varm gemenskap, för att helt plötsligt få en hink vatten över huvudet då någon släkting kommer med den klassiska frågan: "Vad ska du göra sen då?".
Sen går det utför. För varje gång frågan kommer, från julhelgen och framåt, så blir vattnet i hinken bara kallare och kallare och till sist är det som stora isbitar som gör riktigt ont att få i huvudet. Enda sättet att få det att försvinna är att börja planera och våga ta de där jobbiga besluten som måste tas. Problemet med mig är att de där viktiga besluten om framtiden känns alldeles för stora. Det resulterar i att jag väntar så länge jag kan innan jag möter dem.
Nackdelar - Jag grubblar dag och natt, jag kan inte leva i nuet, jag blir stressad och orolig
Fördelar - Inga
Varför är det såhär varje år? Varför får jag panik varje gång jag inser att jag är helt fri att välja vad jag vill göra med mitt liv? Världen ligger framför mina fötter, det låter nästan sagolikt. Ändå blir jag alldeles kall när jag tänker på det. Jag är liksom rädd för att gå ur min trygghetssfär, rädd för att välja fel även fast jag vet att jag kan ändra mig. Jag blir så trött på mig själv. Less på mina egna tankebanor. Att ha valmöjligheter borde vara kul och spännande, inte ett stressmoment.
/Hanna
The Journey home
Nu sitter jag alltså på bussen hem. Hamnade brevid en tolvåring som spelar Super Mario. Jag fick oväntat besök på busstoan. Det är slaskigt ute.
Peace!
/Hanna
Känsligt
/Hanna
Tisdag på Kaggeholm
Imorgon blir det sånglektion och lunchkonsert, bland annat.
Over and out!
/Hanna
Den musikaliska resan
Jag tänkte att jag skulle berätta lite om vad jag pysslar med om dagarna. Jag tror att det skulle underlätta något för framtida inlägg så att jag slipper förklara så mycket varje gång.
Jag går mitt andra år på Kaggeholms Folkhögskolas Musiklinje på Ekerö, Stockholm. En utbildning för den som vill musicera tillsammans med andra likasinnade, bredda sina musikkunskaper eller förbereda sig för högre musikaliska studier. Jag kom hit direkt efter gymnasiet (vilket betyder att jag nu gått i skola i 14 och ett halvt år utan uppehåll, men det är en annan historia).
Musiken har alltid funnits som en självklar del i mitt liv ända sen jag var liten. Alla i min familj sjunger eller spelar något instrument. Själv började jag spela tvärflöjt i tredje klass på lågstadiet. Men mitt musikintresse väcktes inte på riktigt förrän någongång under högstadiet. Då hade jag sedan några år tillbaka suttit hemma vid pianot och klinkat och lärt mig en hel del på egen hand och nu började jag känna att det där med musik var ju riktigt kul.
När det blev dags för gymnasieval stod det mellan estet-musik och naturvetenskap. Men på min skola var det så smart fixat att det fanns en naturvetenskapslinje med musikprofil. Efter lite funderande blev det tillslut den linjen som blev mitt val.
På gymnasiet började jag ta pianolektioner i skolan och läste ensemble- och teorikurser. En ny värld öppnades för mig och jag insåg hur mycket av musikens universum jag ännu inte hade sett. Intresset växte sig allt starkare och jag kände att jag ville göra något mer efter gymnasiet. Så jag sökte lite olika skolor och hamnade tillslut här, på Kaggeholm, vilket jag är väldigt glad för.
Vad gör man då på Musiklinjen? Jo, man jobbar först och främst med sitt huvudinstrument, i mitt fall piano. Jag har individuell lektion en gång i veckan. Utöver det har vi ensemblespel på schemat, vilket innebär en lärarledd lektion i veckan plus schemalagda rep i stort sett varje dag. Alla har även ett biinstrument. Det har man också individuell lektion i en gång i veckan. Mitt biinstrument är sång. Förutom instrumentlektioner har vi även körsång, låtskrivning och teori. Under mitt andra år här har jag valt att satsa lite mer på låtskrivning och inspelning av det jag skapat. Det är otroligt kul och någonting som bara blir roligare för varje ny låt.
Varför ett andra år? Ja, det frågade jag mig både i slutet på första och början av andra året. Jag hade inga planer på att gå kvar under hela förra året. MEN när det började dra ihop sig att bestämma sig för vad man skulle göra till hösten började jag fundera. Det var så mycket som fanns inom mig som ville ut. Så mycket kvar att lära, så mycket kvar att skapa. Jag kunde helt enkelt inte sluta med musiken, inte nu när jag var så inne i den. Ändå tvivlade jag länge på om det var ett argument starkt nog för att fortsätta. Idag när jag står med facit i hand kan jag nog ändå säga det. Den utveckling jag fått, personligt och musikaliskt, allt det jag åstadkommit, det hade aldrig blivit verklighet om jag hade tillbringat läsåret 09/10 hemma i Västergötland. Och detta säger jag inte för att jag har något emot mitt födelselandskap, kunskap har ingen geografisk betydelse. Nej, vad jag menar är att jag befunnit mig på en bra skola med kompetenta lärare och underbara klasskompisar. Dessa förutsättningar har gjort det möjligt för mig att växa och utvecklas, få nya perspektiv på saker och inte minst få hålla på med det jag tycker är allra roligast. Varje timme i övningsrummet, varje mysig kväll på internatet, alla nya vänner, varenda dag här, jobbig som härlig, har varit värt det. Värt ett andra år på Kaggeholm.
/Hanna
