Bekräftelse ja. Trots att vi pratat om det tusen gånger i skolan, att jag har haft åtskilliga samtal om det med mina vänner och att jag gjort mitt yttersta för att ändra mitt tänkande så tycks det inte finnas någon på denna jord som är så beroende av bekräftelse som jag (Det visar sig redan i den här meningen. Det är underförstått att jag vill att du ska säga att det finns många som är mycket värre än mig).

Liksom beröm kan göra min dag, kan avsaknaden av beröm förstöra den lika snabbt. Och jag tycker mig ändå ha insett att det är något som inte står rätt till när det hela tiden är upp till andra människor att bedöma om ens egen insats är bra eller dålig. För så är det med mig. Om ingen säger till mig att det jag gjort är bra så tar jag det som att det var dåligt.
Men ibland hjälper inte ens beröm och komplimanger. Som den musikersjäl jag är så handlar mycket om att göra bra ifrån sig på scen och på konserter. Och jag ska vara ärlig med dig nu. Jag har aldrig gjort ett framträdande som jag är hundra procent, helt och hållet nöjd med. Även om jag får höra hur bra jag var så kan ett enda litet felspel eller att jag fegade lite, plåga mig i flera dagar. Det här händer varje gång vi har haft en konsert eller annat framträdande. Ja, jag menar VARJE gång. Fast i olika grad olika gånger.

Efter melodifestivalen i tisdags kom den värsta attacken någonsin. Hundratals gånger har jag gått igenom mitt framträdande i huvudet, och att lyssna på inspelningen var endast en pina. Inte för att det var helt uppåt väggarna dåligt utan för att det var jobbigt att höra efter all kritik jag gett mig själv. Igår kväll var första kvällen på tre dagar som jag inte grät mig till sömns. Ja, för det är värst på kvällarna när man stängt dörren och är ensam. Då får man tid att tänka. Det har varit som att någon håller ett hårt grepp om mig, nästan som en fysisk smärta i hela kroppen. Samtidigt som det ekar en massa ord i huvudet om hur dålig jag är. Då stiger paniken och jag vet inte vart jag ska ta vägen. Är det verkligen normalt att det är såhär? Eller är det jag som håller på att bli tokig? Jag blir nästan rädd för mig själv.
Om det ska vara såhär med musik hela livet, då vet jag inte om jag orkar hålla på med det. Jag kanske slutar spela piano, slutar sjunga, slutar att skriva låtar. Vad tjänar det till om jag aldrig kan vara nöjd med nånting? Varför ska jag hålla på med musik om jag bara gör det för andras skull och för att söka bekräftelse? Om det jag får ut av att utöva mitt största intresse är ångest, är det då nyttigt för mig?

Jag har redan varit alldeles för givmild med mina innersta tankar. Men jag behövde få skriva av mig. Och se för allt i världen inte detta som ett bekräftelsesökarinlägg. Det är endast en lektion i självkännedom.

/Hanna