Tid
Jag har upptäckt något fint här i livet. Att ta sig tid med en annan människa. Det är ett sätt att visa att den människan är viktig för mig. Att jag prioriterar honom/henne. Tid är något väldigt dyrbart nuförtiden. Därför värdesätter jag också och blir väldigt glad när någon tar sig tid med mig.
När man som jag är hemma på lov så blir det lätt att man ska hinna träffa så många som möjligt. Men den tid man får med dem man väl träffar blir stressig och det blir sällan tid för "riktiga" samtal. Kvalitetstiden är minimal. Och det blir väl så eftersom jag och min generation lever ett stressigt liv där man, som en god vän sa en gång, springer till tunnelbanan även om man inte har bråttom.
Några som har en helt annan syn på det där med tid är ju äldre människor. I torsdags eftermiddag hälsade jag på farmor, som sedan farfar dog i julas nu bor ensam i en lägenhet. Trots det är hon piggare än på väldigt länge. Från att bara ha legat i sängen hela dagarna så är hon uppe och går litegrann med sin rullator och hon har börjat läsa igen. Massor med böcker läser hon. Flera stycken i veckan. I över en timme satt jag hos henne vid sängkanten och vi pratade om allt möjligt. Att det ibland blev långa tysta stunder gjorde ingenting. Det fanns ingen stress.
När jag hade varit hos farmor gick jag vidare till mormor och morfar som är betydligt piggare. Jag blev bjuden på fika. Mormor pratade på och frågade om allt möjligt samtidigt som hon såg till att jag åt ordentligt från kakfatet. Det brukar bli mormor som pratar. Morfar får liksom inte tillfälle. Efter fikat ville morfar se på TV. Jag och mormor satt kvar i soffan och småpratade. Mormor delade med sig av glimtar ur sitt liv och visade gamla foton. Det var nog bland de bästa samtalen jag haft med mormor. Det var så intressant att höra vad hon hade varit med om och jag förstod att vi inte är helt olika. Jag hade velat fråga hur hon och morfar träffades men det vågade jag inte. Sen tyckte mormor att jag skulle stanna på kvällsmat. Först tänkte jag att nej, jag måste nog åka hem. Det är den vanliga stressade tanken som någonstans i bakhuvudet talar om för mig att jag inte kan stanna på ett ställe för länge. Men varför skulle jag åka hem? De vill att jag stannar och nu ska för en gångs skull ta mig tid tänkte jag. Så jag stannade.
Med besöken hos farmor och mormor och morfar blev den här eftermiddagen kanske den bästa på hela lovet. Det kändes så värdefullt. Att se lyckan i deras ögon när man kommer och hälsar på. Att ge lite av sin tid till någon som har hur mycket tid som helst. Att visa att man bryr sig. Det är värdefullt!
/Hanna
När man som jag är hemma på lov så blir det lätt att man ska hinna träffa så många som möjligt. Men den tid man får med dem man väl träffar blir stressig och det blir sällan tid för "riktiga" samtal. Kvalitetstiden är minimal. Och det blir väl så eftersom jag och min generation lever ett stressigt liv där man, som en god vän sa en gång, springer till tunnelbanan även om man inte har bråttom.
Några som har en helt annan syn på det där med tid är ju äldre människor. I torsdags eftermiddag hälsade jag på farmor, som sedan farfar dog i julas nu bor ensam i en lägenhet. Trots det är hon piggare än på väldigt länge. Från att bara ha legat i sängen hela dagarna så är hon uppe och går litegrann med sin rullator och hon har börjat läsa igen. Massor med böcker läser hon. Flera stycken i veckan. I över en timme satt jag hos henne vid sängkanten och vi pratade om allt möjligt. Att det ibland blev långa tysta stunder gjorde ingenting. Det fanns ingen stress.
När jag hade varit hos farmor gick jag vidare till mormor och morfar som är betydligt piggare. Jag blev bjuden på fika. Mormor pratade på och frågade om allt möjligt samtidigt som hon såg till att jag åt ordentligt från kakfatet. Det brukar bli mormor som pratar. Morfar får liksom inte tillfälle. Efter fikat ville morfar se på TV. Jag och mormor satt kvar i soffan och småpratade. Mormor delade med sig av glimtar ur sitt liv och visade gamla foton. Det var nog bland de bästa samtalen jag haft med mormor. Det var så intressant att höra vad hon hade varit med om och jag förstod att vi inte är helt olika. Jag hade velat fråga hur hon och morfar träffades men det vågade jag inte. Sen tyckte mormor att jag skulle stanna på kvällsmat. Först tänkte jag att nej, jag måste nog åka hem. Det är den vanliga stressade tanken som någonstans i bakhuvudet talar om för mig att jag inte kan stanna på ett ställe för länge. Men varför skulle jag åka hem? De vill att jag stannar och nu ska för en gångs skull ta mig tid tänkte jag. Så jag stannade.
Med besöken hos farmor och mormor och morfar blev den här eftermiddagen kanske den bästa på hela lovet. Det kändes så värdefullt. Att se lyckan i deras ögon när man kommer och hälsar på. Att ge lite av sin tid till någon som har hur mycket tid som helst. Att visa att man bryr sig. Det är värdefullt!
/Hanna
Kommentarer
Trackback