Vi fyllde nästan hela 309:ans buss från Kaggeholm, vi som inte lyckats få plats i någon bil. Likt en drös mellanstadieungar på sin första skolresa, kliver vi ca 40 minuter senare av bussen. I parken väntade de, som genom att ha tagit bilen, sluppit alla små extrasvängar som bussen gör, och därför hunnit före. Ett antal aktiviteter erbjöds. Eftersom jag förlorade min kondition någongång i högstadiet och aldrig slagit längre än två meter i brännboll, gick det alternativet bort direkt. Freecebee (hur stavas det egentligen?) kändes inte så himla begeistrande det heller så jag och en stark armé om tio man tog initiativ till ett parti kubb.

Om det var flyt, talang eller om Gud var lite extra nära mig idag, det vet jag inte. Det visade sig iallafall att jag var riktigt vass på det där med att kasta ner träklossar. När jag lyckades kasta ner fem kubbar på tre pinnar kändes det nästan för bra för att vara sant. Att mitt lag förlorade både den första och den andra matchen gjorde ingenting. Jag red på min framgångsvåg.

Tisdagen den 1 juni 2010, dagen då Hanna hittade sitt kall, kubb.