Ibland när jag tänker på den tillvaro jag lever i, så känner jag mig så fruktansvärt liten. Det låter som världens största klyscha. Vem känner sig inte liten och maktlös i jämförelse med stora vida världen? Men ibland blir det liksom nästan läskigt.

I stort sett varje år sedan nionde klass i grundskolan har jag drabbats av den så kallade årsskiftesångesten. Det börjar nångång i november med att man börjar inse att det snart blir nytt år. Att pågående läsår inte är evigt. Och i och med det kommer tankarna på vad man ska göra med sitt liv stundande höst. I julstressen hinner man inte tänka så mycket och glömmer bort framtidsgrubbleriet för ett tag. Sen kommer julhelgen. Helgen då man äntligen får pusta ut och njuta av god mat, julklappar och varm gemenskap, för att helt plötsligt få en hink vatten över huvudet då någon släkting kommer med den klassiska frågan: "Vad ska du göra sen då?".

Sen går det utför. För varje gång frågan kommer, från julhelgen och framåt, så blir vattnet i hinken bara kallare och kallare och till sist är det som stora isbitar som gör riktigt ont att få i huvudet. Enda sättet att få det att försvinna är att börja planera och våga ta de där jobbiga besluten som måste tas. Problemet med mig är att de där viktiga besluten om framtiden känns alldeles för stora. Det resulterar i att jag väntar så länge jag kan innan jag möter dem.

Nackdelar  - Jag grubblar dag och natt, jag kan inte leva i nuet, jag blir stressad och orolig
               

Fördelar  - Inga

Varför är det såhär varje år? Varför får jag panik varje gång jag inser att jag är helt fri att välja vad jag vill göra med mitt liv? Världen ligger framför mina fötter, det låter nästan sagolikt. Ändå blir jag alldeles kall när jag tänker på det. Jag är liksom rädd för att gå ur min trygghetssfär, rädd för att välja fel även fast jag vet att jag kan ändra mig. Jag blir så trött på mig själv. Less på mina egna tankebanor. Att ha valmöjligheter borde vara kul och spännande, inte ett stressmoment.


/Hanna