Mina dagar består nu av rep, rep, rep, mat, rep, rep och lite mer rep. Men klagar, det gör jag inte. Jag kan mina grejer hyfsat bra så det är bara och att gå dit och köra så det ryker. Och det är oftast väldigt roligt. Jag känner mig inte det minsta orolig för slutkonserterna. De kommer gå jättebra, det känner jag på mig. Det är härligt att känna sig så lugn. Då kan man fokusera på att ha kul istället för att kämpa för att spela rätt.
Jag vill hänvisa till mitt tidigare inlägg, "Bekräftelse och prestationsångest", för att understryka mitt ändrade sinnelag. Jag tror att jag har släppt lite på prestigen. Det ska också tilläggas att jag efter jazzkonserten den 11 maj inte hade någon ångest alls. Tankarna kan ta bra märkliga vändningar ibland. I detta fall till det bättre.

Till min vän Daniel som för tillfället har tappat sin glädje för musiken säger jag: Håll ut! Den kommer tillbaka. Det har funnits stunder då jag velat ge upp just för att spelglädjen försvunnit. Ingen vet när, ingen vet hur. Men den kommer tillbaka det lovar jag.

/Hanna