Gårdagens emotionella berg-och dalbana har idag mera varit en guppig grusväg. Kanske för att gårdagen ändå slutade ganska bra. Jag klagade över mina humörsvängningar och blev kallad för klimakteriekossa och sen kunde jag och mina vänner skratta åt hela situationen. Eller kanske är det för att det mesta har gått min väg idag. Sånglektionen gick kanonbra, lunchkonserten gick bra, jag har fått tre kramar vilket är ovanligt mycket och sist men störst och viktigast: jag har skrattat väldigt mycket och haft grymt kul med min klass. Och till skillnad från vissa dagar då jag känner mig stel, tråkig, osäker och blyg har jag idag känt mig riktigt rolig och avslappnad. Skön känsla! Det är ju sån jag vill vara jämt, det kommer liksom inte alltid fram bara. Men jag jobbar på det. Att våga bjuda på mig själv och inte vara rädd för att göra bort mig. Ett projekt som pågått aktivt i ungefär två år och som fortsätter tills jag bestigit berget.

/Hanna