Efter ett långt uppehåll kände jag suget efter att skriva lite här igen. Det har hänt en del sen sist.

Jag bor nu, sedan cirka en månad tillbaka, i småländska Mariannelund. Där går jag på en mycket bra bibelskola och läser en kurs som heter BibelVäxa. Det är precis som det låter. Man lär sig om Bibeln och får hjälp att växa i sin tro. Det är en och annan som höjt på ögonbrynet eller skrattat och undrar varför jag börjar på folkhögskola igen och om jag aldrig tröttnar. Innan jag började ställde jag mig den frågan också. Är det verkligen värt att börja en till folkhögskola utan att plugga "på riktigt"?

Men efterhand känns det mer och mer rätt. Jag trivs och känner att jag får ut mycket av det. Jag tror att jag finns på den här skolan av en anledning. Att man sen inte "blir" nånting på den utbildningen spelar mindre roll för mig. 

I övrigt ser livet ut som det brukar. Det går en dag i taget, ibland två.

/Hanna

Jag är en grubblande människa. Det är bara att konstatera. Senaste veckan har jag tänkt tillbaka väldigt mycket. Blivit lite nostalgisk och vemodig. Saknat allt det fina som en gång var men som nu är avslutade kapitel. Jämfört min nuvarande livssituation med olika gångna skeden i livet. Och även om det är svårt att tänka sig ibland så vill jag ändå tro att man är där man ska vara. Att allt det som passerat, alla människor man mött, alla erfarenheter, upplevelser, med- och motgångar, var meningen. Jag tror att Gud sätter mig i de sammanhang där han vill att jag ska vara, och jag tror att han vet bäst vad jag behöver, bättre än jag själv vet. Därför ber jag. Ber i min ensamhet att han som är min skapare ännu en gång ska visa vägen. Styra mig in på rätt spår, sätta mig på rätt plats. Den plats där jag ska vara.

Människor förundrar, fascinerar och stundtals irriterar mig. Och att man inte passar med alla är ett faktum som jag långsamt lär mig acceptera. Det har hänt mig och andra alltför många gånger att folk talat illa om ens vänner och nästan dumförklarat en för att man umgås med dem. Och ibland har jag gått på det. Fått mig en tankeställare och tänkt att de kanske inte är så mycket att ha iallafall.
Men vad är det för sätt? Varför kan man inte stå på sig och säga att man trivs med personen i fråga? Är det inte otroligt fegt att låta någon annan välja vem man ska umgås med? Och förresten kvittar det ju vilka vänner man väljer så finns det alltid någon som talar illa om dem. För som sagt så passar man ju inte med alla. Någon som du inte kommer överens med för fem öre, kan vara min bästa vän. Vad spelar det för roll vad andra tycker? Om folk inte accepterar dig för att du umgås med "fel" människor, då är problemet inte ditt.
Att vara alla till lags är en mänsklig omöjlighet.

I veckan var jag och hälsade på en gammal barndomsvän som nyligen blivit mamma. Det kändes konstigt men ändå helt naturligt när hon kom gående med barnvagnen och mötte upp mig på stan. Vi promenerade till lägenheten, en stor och öppen övervåning i en villa. När min kompis fixade fika fick jag hålla i hennes lille son. Vilket underverk! Dessa små varelser, rena och oförstörda, är något av det mest fantastiska på den här jorden. Och i det läget, med denna lilla skapelse i famnen, är det svårt att tvivla på Guds existens.

Trots att jag och min kompis nu har väldigt olika liv och inte har setts på mycket länge, kändes det som om vi tog vid där vi sist slutade. Vi behöver inte träffas varje vecka, inte ens varje år. Jag vet att hon fortfarande är min kompis. Det är det som är det fina med gammal vänskap. Vi pratade om allt mellan himmel och jord och då och då kom ett skämtsamt "Men den tiden är förbi" och hon ler mot sin lille. Och visst är det så. Att vara gift och har barn innebär en del omprioriteringar och vissa saker kan man inte göra längre. På samma sätt kan man inte göra vissa saker när man är singel och bor hemma.
Men som vi kom fram till efter vårt samtal: Allting har sin tid

"Vi måste ses snart!" Så har jag sagt ett antal gånger till ett antal människor. Vi lever i ett stressat och jag-centrerat samhälle som i alltför många fall leder till att den där träffen aldrig blir av. Men i helgen blev den av. Dejten med Sara och Evelina.

I lördags morse packade jag min väska, tog farväl av min familj och satte mig på tåget mot Göteborg. Sitta fick jag göra i ca 30 min, för när jag bytte tåg var det nya tåget så fullt att jag fick stå resten av resan. Men vad gjorde det? Väl framme i Göteborg avnjöt jag en mycket trevlig lunch på Jensens tillsammans med the one and only Emme och det nyförlovade paret Alexander och Maria (som jag för övrigt inte har träffat på över ett år!) Riktigt kul! En parentes är att jag efter maten utforskade ett nytt nöje då jag andades in luften från en av restaurangens heliumballonger. Så roligt! Ja, ni som känner mig vet att jag är löjligt lättroad.
Efter en snabb visit i Emmes lägenhet sa jag hejdå till lunchsällskapet och begav mig ut till Öckerö, (nu höll jag på att skriva Ekerö igen, undrar varför...?). där Sara nu har sin boning. En otroligt mysig lägenhet i anslutning till en villa där det bor en barnfamilj. Jag och Sara satte oss i soffan och pratade en stund. Nästa gång vi kollade på klockan hade det gått tre timmar! Märktes att man hade mycket att ta igen. Lite senare på kvällen kom Evelina och vips så var trion komplett! Det kändes fantastiskt att få vara tillsammans igen. Vi sov alla tre i Saras dubbelsäng. Det var en upplevelse, men det gick!

På söndagen var vi på gudstjänst i kyrkan som Sara jobbar i. Sen gjorde vi stark kycklinggryta och gick på en blåsig höstpromenad till hamnen. På kvällen kom Carl. Då spelade vi Galenpanna och åt kladdkaka. Like the good old days. Det var en underbar kväll. Jag ska inte prata politik i detta inlägget men jag måste bara säga att vi satt uppe till halv två och tittade på Valvakan på SVT. Och jag vågar nog påstå att ingen av oss någonsin har varit så politiskt engagerad som kvällen den 19 september 2010.

På måndagen skulle vi in till stan. Vi tänkte att vi kunde promenera till färjan så kan Sara ta sin cykel med sig också. Men det skulle vi snart få ångra. Regnet och blåsten tilltog och ungefär halvvägs framme gav vi upp. Jag och Ewe ställde oss i närmaste busskur och väntade på bussen medan Sara cyklade vidare. Vi möttes på färjan. Jag och Ewe var blöta men Sara var jätteblöt!
När vi var framme i Göteborg mötte vi upp Emilie och gick sen till första bästa provrum så att Sara kunde ta på sig Ewes extra par jeans som hon hade med sig. Efter det var vi alla jättehungriga så vi gick till Jensens (ja, det blev andra gången för mig på tre dagar). Efter maten hann vi med en kort sväng på Beyond Retro innan jag var tvungen att gå på tåget hem.

Det var en fantastiskt mysig helg. En helg som jag verkligen behövde. Tack vänner för att ni finns kvar trots glesa möten och det geografiska avståndet!

/Hanna

Idag har jag utnyttjat ett av mina privlegier som myndig, svensk medborgare och första gången varit en del av den demokrati som präglar vårt avlånga land. Jag har röstat. Inget speciellt egentligen. Jag har alltid tänkt (och tänker fortfarande) att min röst inte spelar så stor roll bland ett par miljoner andra. Men jag har ändå blivit lite mer politiskt medveten den senaste tiden och kände att jag ville göra ett väl genomtänkt val, vilket jag också gjorde.

Fick en trisslott på posten igår för att jag är med i JP:s läsarpanel. Någonstans i mitt undermedvetna fanns ett hopp om att denna lott skulle stadga min ekonomi och bli räddningen för min framtid. Men nej. Inte ens en ny lott fick jag. Med en suck lämnade jag köksbordet och skrattade inombords åt mig själv att jag ens hade förväntat mig något. Det händer ju bara andra.

/Hanna

Det är lite för många avsked nu, igen.

Erik satte sig igår på ett flyg till Kina för att bo, arbeta och leva där i 8 månader. Tidigt på måndag morgon åker min bästaste Magdalena till Tanzania för att volontärarbeta där i fem och en halv månad. Och som om detta inte vore nog så åker min underbara Malin till Indien på tisdag. Gaaaahh! Alla bara försvinner, ut i den stora världen.

Jag tänker på och ber för alla tre. Att resan ska gå bra, att de får slippa sjukdomar och att dessa underbara människor ska få betyda någonting där de ska vara. Saknaden här hemma får jag lära mig leva med.

Lycka till nu älskade vänner!

Idag plockade jag lingon med min mamma. Det har inte hänt på många år. Mest därför att jag inte tycker det är så kul. Att gå dubbelvikt där i skogen med gummistövlar och leta bär samtidigt som man fightas med mygg är inte riktigt min grej. Sen tycker jag det tar för lång tid att fylla hinken också.
Men idag introducerade mamma en sak som jag har vetat att det existerade men aldrig provat, en bärplockare även kallad repa. Det är som en låda i metall med piggar på ena sidan, på lagom avstånd från varandra för att bären ska fastna. Sen kör man helt enkelt behållaren genom lingonbuskarna, som en kam ungefär, och bären samlas inuti lådan. Jättesmart. Och hinken fylls på nolltid. Haken är att man får med sig halva skogen hem då avsevärt mycket mer skräp hänger med än om man skulle plockat för hand. Men vadå, bären ska ju ändå rensas.

/Hanna

Tänkte att det var dags att skriva lite igen. Har varken haft tid eller lust det senaste men nu behövs det en uppdatering här.

Nedan följer en helt sann berättelse om mig i helgen.

Det är fredag. Jag pustar ut hos en kompis efter att ha jobbat färdigt för dagen och ser fram emot en helt ledig helg. Den första på fem veckor. På lördagen skulle jag åka med min familj och hämta brorsan från ett läger. Jag brukade själv åka på samma läger när jag var yngre och nu ville jag uppleva lite nostalgi genom att besöka platsen. Nöjd och glad går jag och lägger mig på kvällen.
Strax efter klockan åtta på lördagsmorgonen vaknar jag av att någon går i min knarrande trappa och pratar högt och ljudligt i telefonen. Det är mamma. Och hon har mage att stiga in i mitt rum och räcka mig telefonen. Trött och förvirrad tar jag emot den och försöker låta så lite nyvaken det bara går.

- Hallå?
- Heeeeeej! Var du vaken?
- Njaa...
- Vad bra! Det är Maria här och jag undrar, kan du jobba idag?
- Hmmm. Vilken tid?
- 9.00-15.00.

Här har jag ett val. Jag kan säga nej och därmed sova ett par timmar till, äta frukost i lugn och ro och hämta bror min på lägret. Eller säga ja, hoppa över sovmorgonen, stressa till jobbet och skita i lägret. Jag hinner gå igenom alla alternativ på ett par sekunder. Och sen hör jag mig själv säga:

- Ja, det skulle väl kunna gå bra.
- Menar du det? Åh, vad bra! Du förstår, jag har ringt till flera stycken och antingen så ska de redan jobba
eller så kan de inte.
- Jaså.
- Men då sa Gunilla att ring till Hanna, hon vill säkert jobba.
- Jaha...
- Men vad bra, då kommer du sen då. Jättebra, hejdå!
- Hejdå.

När jag lagt på luren är jag så arg att jag vill gråta. Jag hade gjort det igen. Misslyckats med att säga nej. Trots att det i stort sett var sommarens enda lediga helg, trots att jag egentligen var uppbokad, trots att jag redan har jobbat alldeles för mycket så nådde min förmåga att säga ifrån inte ända fram, idag heller! Egentligen vet jag inte vad jag var mest arg på, att jag tackade ja eller att de på jobbet utnyttjar att jag inte kan säga nej. Svag eller för snäll? I vilket fall är det något jag behöver jobba på.

Fotnot: Maria och Gunilla heter egentligen något annat.

Igår var jag äntligen ledig en dag efter att ha jobbat ÅTTA dagar i sträck. Och vad passar sig då bättre än att bara åka bort nånstans, till Motala till exempel. Jag och Matilda (som råkar bo i Motala) har hela sommaren pratat om att ses. Ses för att det är kul och för att det var längesen, men också för att hon flyttar till Norge om två veckor. Våra scheman har alltid krockat. Igår var enda dagen på hela sommaren som funkade. Så jag åkte upp och tillbringade en dag hos henne helt enkelt. Ett mycket kärt återseende och en mycket trevlig dag. Vi hade mycket att prata om och minnen väcktes till liv från gamla tider då vi delade hus på Kagge. Det är härligt med vänner som finns kvar även fast man tillbringat ett år på helt olika håll.

Jag har idag suttit och kollat igenom en massa foton på datorn, tagna för sisådär tre år sen. För det första måste jag bara säga, GALET vad mycket mer man minns med hjälp av bilder. Genomgående för alla (ja, jag vågar säga alla) bilder är att jag ser bättre ut än jag är nu. Trodde aldrig jag skulle säga det. För några år sen var det precis tvärtom. När jag då tittade på bilder var reaktionen mer "Vad har jag på mig?!" eller "Hur sjutton ser jag ut egentligen?!".
Hur kommer detta sig? Har jag redan passerat "åren då jag var ung och snygg"? Eller har jag hamnat i nånslags modemässig svacka? Jag vet inte. En sak är säker. Eller två förresten. Jag ska aldrig mer permanenta håret och jag ska hädanefter köpa tajta jeans.

Tack för mig!

Jag har levt med mig själv i över tjugo år nu och tycker mig veta det mesta om mig. Jag vet att jag är en sån människa som väntar med allt till sista sekund, som grämer sig för allting, som hatar att ta beslut och som ibland går runt och oroar sig alldeles för mycket. Men jag blir lika irriterad varje gång jag kommer på det. Jag blir liksom påmind om mina svagheter och att jag fortfarande inte gjort nåt åt dem.

Just nu är det tusen ting som snurrar i huvudet. Tusen ting blandat med tidigare nämnda dåliga egenskaper. Jag har aldrig känt mig så liten i denna stora värld som nu.

De senaste veckorna har jag haft två låtar på hjärnan:

"Om jag hade pengar lalalalalalalalalalalalalalala..."

och

"Det löser sig, det gör det alltid..."

Eller egentligen är det tre låtar. Den tredje låten är en bön till Gud. En rop på hjälp när allt känns hopplöst. Otaliga gånger de senaste två veckorna har jag satt mig vid pianot och sjungit den när jag bara velat ge upp.

"...När allting rasar, när hela världen ramlar, bo i mig, lev i mig, gör mig stark...
Bär mig Gud i dig. Bär så långt det går. Jag slutade försöka för längesen..."

Det är den tredje låten som får mig att orka. Han bär mig när jag inte kan gå själv.

Jag har känt mig ganska värdelös på jobbet den senaste veckan. Det är som att vad man än gör och hur man än anstränger sig så blir det fel. Jag är en sån människa som tycker det är jobbigt att bli tillsagd och tillrättavisad. Även om det är i all välmening tar jag det lite som ett nederlag. Ett misslyckande. Jag vinklar, tolkar och förstorar upp allting till min nackdel. Att i det läget försöka vara trevlig mot kunderna är i det närmaste omöjligt.

Häromdagen fick jag dock en liten klapp på axeln när jag hade klantat till det för en kund. "Den som aldrig gjort fel har inte mycket på denna jorden att göra" sa han och log. "Sant!" tänkte jag och kände att jag växte ett par centimeter.

Ca kl.19.00 i fredags tog jag bilen och körde ända till Öland för att hälsa på min vän Erik. Men jag reste inte ensam. Samuel Ljungblahd höll stämningen uppe och i Nässjö plockade jag upp Wendefosr, så att säga att jag hade långtråkigt vore en fet lögn.
Närmare 23.30 var vi framme. Trötta men glada. Det blev ett kärt återseende av Erik, och Linda som också letat sig till ön i öster. Så mycket mer än kramar, hej och välkomna blev det inte den kvällen för sen var det dags att sova.

Det var lite underligt att på lördagsmorgonen vakna upp till doften av stekt bacon. Men egentligen borde jag inte bli förvånad. Internationella som familjen Svanberg är, så är det inget konstigt att man äter scrambled eggs and bacon till frukost.
Efter ett stadigt morgonmål gav vi (jag, Erik, Daniel och Linda) oss iväg på en riktig "Upptäck-Öland-dag". Vi krypkörde på mysiga gator, korsade Allvaret, åt kroppkakor, besökte Solliden, åt glass i Borgholm och såg på solnedgången vid Byrums raukar. Varmt som det var hann vi även med lite havsbad och stek på stranden. När vi kom tillbaka hem var vi helt slut och somnade gott.

Så blev det söndag, Eriks 20-årsdag! Jag, Daniel och Linda hade funderat länge på när vi skulle överlämna presenterna och kommit fram till att vi skulle göra det nångång på frukosten. Sagt och gjort. Det blev presentöppning vid matbordet.
Efter frukost var det dags för ännu en tur till stranden. Hur gött som helst! När vi var färdigsolade och färdigbadade väntade Eriks föräldrar hemma med mat direkt från grillen och tårta till efterrätt. Sen skulle Linda med bussen hem så vi åkte till Kalmar alla fyra och sa hejdå till henne och gick sen en liten rundvandring i staden. När vi var trötta på Kalmar åkte vi tillbaka till Öland och hade lite avslutande häng innan det var dags för mig och Daniel att dra oss hemåt vi med.

Tack Erik för att jag fick komma och hälsa på. Tack Eriks föräldrar för att ni tog så väl hand om oss. Tack allihop för en fantastiskt rolig helg som jag sent kommer att glömma!

"Varför uppdaterar hon/han aldrig?" Så tänker jag ibland när jag har min dagliga bloggläsarrunda. Och i många fall med all rätt. När jag sen inser hur dålig jag själv är på att vara aktiv, då finns det ingen jag kan klandra. I onsdags kväll tog jag tåget till Göteborg och min vän Emanuel. Torsdagen ägnades, tillsammans med bandet: Tove, Paulina, Julia, Calle, Emanuel, Jonatan och Bettan, åt rep inför fredagens festligheter i en by i utkanten av Kungälv. Och hela torsdagen gick verkligen. Från 10.30-00.00 höll vi på. Att jag fick sova på fyra stycken soffdynor på golvet gjorde mig ingenting. Jag hade nog kunnat somna på ett betonggolv efter den intensiva dagen.

Så blev det då fredag. Och det var denna dag som var själva orsaken till varför vi, ett gäng Kaggeholmsveteraner, tog oss till Västsveriges skogar. Detta var nämligen dagen för Emelias och Marcus bröllop. Vi spelade på vigseln, som var otroligt vacker. Efter det väntade midsommarbuffé i festlokalen samt en hel del spex och tal. Lite dans kring midsommarstången hann vi också med. När vi kaggeholmare spelat ett gäng härligt dansvänliga partylåtar, avslutades kvällen med aftonbön och sen åkte brudparet iväg.

Efter några timmars sömn avnjöt vi lördagsfrukosten ute i solen och fick oväntat besök av självaste brudparet som kom för att säga tack och hej då. Så småningom bar det iväg in mot civilisationen igen. Vi köpte med oss lite mat och hade picknick på Saltholmen. Mysfaktorn var hög trots blåsten och måsarna som cirklade runt våra huvuden.

Nöjd och glad satte jag mig lite senare på tåget hem. Tacksam över vad jag fått vara med om. Det var en fin helg.

Det blir klarare för mig varje dag. Att alla relationer handlar om ett givande och tagande. Att vara vän med någon som tar men aldrig ger fungerar ett tag men är inte hållbart i längden. Att vara vän med någon som ger men aldrig tar är inte heller någon vänskap som går att bygga vidare på. Jag får lite ont i hjärtat när jag tänker på alla relationer jag mer eller mindre förstört just på grund av detta, att jag inte fattat själva grundprincipen i konsten att vara vänner.

Jag har begått ett stort misstag. Min leda över mina permanentade lockar växte sig i igår kväll alltför stark. Jag bad mamma klippa litegrann, men bara det slitna längst ut. "Det slitna" visade sig vara dryga tio centimeter. Jag försökte se det från den ljusa sidan. Lockarna var ju borta iallafall. Trodde jag ja. Efter hårtvätten idag insåg jag att så var inte fallet. Mitt hår var i och för sig förhållandevis rakt, men längst ut, de sista centimetrarna av håret, fanns de. De en gång så vackra men numera halvhjärtade lockarna.
Att jag nu ser ut som en katig lågstadieunge som älskar hästar kan jag egentligen inte beskylla min mamma för. Det var helt och hållet min vilja att hon skulle klippa mig. Men jag hade nog ändå föredragit att ha kvar mitt gamla hår, trots dess svintoliknande karaktär.

Ta det inte personligt, mamma!

/Hanna

Jag visste att det skulle komma. Även om det kändes avlägset när vi började i höstas så visste jag det. Och ju mer tiden gått, desto mer har det gått upp för mig att Kaggeholm inte är evigt. Ändå blev det som en chock.

Det är fredagen den 11 juni. Jag kliver för sista gången upp ur sängen i mitt sexkvadratsrum på internatet Björken. Med tunga steg går jag i regnrusk till matsalen och äter min sista kaggefrukost. Vad som sen följde gjorde min dag till en av de tyngsta på mycket länge.

Kl. 9.00 samlas klassen i klassrummet. Vi sätter oss i en ring så att alla kan se varandra. Alla får säga nånting om året. Och det är nu det börjar. En efter en ger efter för gråten och det blir den största samling tårar jag varit med om. Man talar om det bästa året i livet och vad klassen fått betyda. Det fullkomligt sjuder av kärlek och värme i rummet.
När alla vackra tal är avklarade och alla tårar torkade går vi vidare med avslutning för hela skolan i kapellet. Även här görs många vackra tal och vi som musikklass får bita oss i läppen för att inte gråta under körsångerna.

Efter en sista lunch i skolans matsal samlas vi återigen i klassrummet. Och nu kommer det värsta. Har du någongång sagt farväl till en nära vän som du inte kommer träffa på ett tag, då vet du hur jobbigt det kan vara. Men att ta avsked av 20 klasskamrater samtidigt som du träffat varje dag och varit som en del av dig i ett helt år och som du nu inte vet när du kommer se nästa gång, DET är jobbigt. Hur i all världen säger man hejdå på ett bra sätt? Det finns så mycket man vill säga till var och en. Få dem att förstå hur mycket de betyder. Och det finns så mycket jag ångrar att jag sagt och gjort, ännu mer som jag ångrar att jag inte sagt och gjort. Kärlek, komplimanger och goda ord som aldrig fick komma ut.

Pappa och mina bröder kommer lite senare på eftermiddagen och hämtar mig och mina saker. Utmattad och med svidande ögon sätter jag mig i bilen. Vi rullar iväg och jag ser mitt hem försvinna. En känsla av tomhet och ett uns av rädsla smyger sig på. Vad ska hända nu?

Min älskade klass! Jag kommer aldrig glömma er. Jag har så många fina minnen med er och ni har betytt och betyder otroligt mycket för mig. Ni måste förstå det!

Kärlek till er alla!