"Varför uppdaterar hon/han aldrig?" Så tänker jag ibland när jag har min dagliga bloggläsarrunda. Och i många fall med all rätt. När jag sen inser hur dålig jag själv är på att vara aktiv, då finns det ingen jag kan klandra. I onsdags kväll tog jag tåget till Göteborg och min vän Emanuel. Torsdagen ägnades, tillsammans med bandet: Tove, Paulina, Julia, Calle, Emanuel, Jonatan och Bettan, åt rep inför fredagens festligheter i en by i utkanten av Kungälv. Och hela torsdagen gick verkligen. Från 10.30-00.00 höll vi på. Att jag fick sova på fyra stycken soffdynor på golvet gjorde mig ingenting. Jag hade nog kunnat somna på ett betonggolv efter den intensiva dagen.

Så blev det då fredag. Och det var denna dag som var själva orsaken till varför vi, ett gäng Kaggeholmsveteraner, tog oss till Västsveriges skogar. Detta var nämligen dagen för Emelias och Marcus bröllop. Vi spelade på vigseln, som var otroligt vacker. Efter det väntade midsommarbuffé i festlokalen samt en hel del spex och tal. Lite dans kring midsommarstången hann vi också med. När vi kaggeholmare spelat ett gäng härligt dansvänliga partylåtar, avslutades kvällen med aftonbön och sen åkte brudparet iväg.

Efter några timmars sömn avnjöt vi lördagsfrukosten ute i solen och fick oväntat besök av självaste brudparet som kom för att säga tack och hej då. Så småningom bar det iväg in mot civilisationen igen. Vi köpte med oss lite mat och hade picknick på Saltholmen. Mysfaktorn var hög trots blåsten och måsarna som cirklade runt våra huvuden.

Nöjd och glad satte jag mig lite senare på tåget hem. Tacksam över vad jag fått vara med om. Det var en fin helg.

Det blir klarare för mig varje dag. Att alla relationer handlar om ett givande och tagande. Att vara vän med någon som tar men aldrig ger fungerar ett tag men är inte hållbart i längden. Att vara vän med någon som ger men aldrig tar är inte heller någon vänskap som går att bygga vidare på. Jag får lite ont i hjärtat när jag tänker på alla relationer jag mer eller mindre förstört just på grund av detta, att jag inte fattat själva grundprincipen i konsten att vara vänner.

Jag har begått ett stort misstag. Min leda över mina permanentade lockar växte sig i igår kväll alltför stark. Jag bad mamma klippa litegrann, men bara det slitna längst ut. "Det slitna" visade sig vara dryga tio centimeter. Jag försökte se det från den ljusa sidan. Lockarna var ju borta iallafall. Trodde jag ja. Efter hårtvätten idag insåg jag att så var inte fallet. Mitt hår var i och för sig förhållandevis rakt, men längst ut, de sista centimetrarna av håret, fanns de. De en gång så vackra men numera halvhjärtade lockarna.
Att jag nu ser ut som en katig lågstadieunge som älskar hästar kan jag egentligen inte beskylla min mamma för. Det var helt och hållet min vilja att hon skulle klippa mig. Men jag hade nog ändå föredragit att ha kvar mitt gamla hår, trots dess svintoliknande karaktär.

Ta det inte personligt, mamma!

/Hanna

Jag visste att det skulle komma. Även om det kändes avlägset när vi började i höstas så visste jag det. Och ju mer tiden gått, desto mer har det gått upp för mig att Kaggeholm inte är evigt. Ändå blev det som en chock.

Det är fredagen den 11 juni. Jag kliver för sista gången upp ur sängen i mitt sexkvadratsrum på internatet Björken. Med tunga steg går jag i regnrusk till matsalen och äter min sista kaggefrukost. Vad som sen följde gjorde min dag till en av de tyngsta på mycket länge.

Kl. 9.00 samlas klassen i klassrummet. Vi sätter oss i en ring så att alla kan se varandra. Alla får säga nånting om året. Och det är nu det börjar. En efter en ger efter för gråten och det blir den största samling tårar jag varit med om. Man talar om det bästa året i livet och vad klassen fått betyda. Det fullkomligt sjuder av kärlek och värme i rummet.
När alla vackra tal är avklarade och alla tårar torkade går vi vidare med avslutning för hela skolan i kapellet. Även här görs många vackra tal och vi som musikklass får bita oss i läppen för att inte gråta under körsångerna.

Efter en sista lunch i skolans matsal samlas vi återigen i klassrummet. Och nu kommer det värsta. Har du någongång sagt farväl till en nära vän som du inte kommer träffa på ett tag, då vet du hur jobbigt det kan vara. Men att ta avsked av 20 klasskamrater samtidigt som du träffat varje dag och varit som en del av dig i ett helt år och som du nu inte vet när du kommer se nästa gång, DET är jobbigt. Hur i all världen säger man hejdå på ett bra sätt? Det finns så mycket man vill säga till var och en. Få dem att förstå hur mycket de betyder. Och det finns så mycket jag ångrar att jag sagt och gjort, ännu mer som jag ångrar att jag inte sagt och gjort. Kärlek, komplimanger och goda ord som aldrig fick komma ut.

Pappa och mina bröder kommer lite senare på eftermiddagen och hämtar mig och mina saker. Utmattad och med svidande ögon sätter jag mig i bilen. Vi rullar iväg och jag ser mitt hem försvinna. En känsla av tomhet och ett uns av rädsla smyger sig på. Vad ska hända nu?

Min älskade klass! Jag kommer aldrig glömma er. Jag har så många fina minnen med er och ni har betytt och betyder otroligt mycket för mig. Ni måste förstå det!

Kärlek till er alla!

Nu är det verkligen bara EN vecka kvar av mitt liv här på Kaggeholm.
Jag gör mitt bästa för att inte tänka på det.
Men ibland misslyckas jag.
Då börjar jag gråta och får ont i hela kroppen.

Det blev det. Till parken utanför Kina slott på Ekerö.