Slutet
Jag visste att det skulle komma. Även om det kändes avlägset när vi började i höstas så visste jag det. Och ju mer tiden gått, desto mer har det gått upp för mig att Kaggeholm inte är evigt. Ändå blev det som en chock.
Det är fredagen den 11 juni. Jag kliver för sista gången upp ur sängen i mitt sexkvadratsrum på internatet Björken. Med tunga steg går jag i regnrusk till matsalen och äter min sista kaggefrukost. Vad som sen följde gjorde min dag till en av de tyngsta på mycket länge.
Kl. 9.00 samlas klassen i klassrummet. Vi sätter oss i en ring så att alla kan se varandra. Alla får säga nånting om året. Och det är nu det börjar. En efter en ger efter för gråten och det blir den största samling tårar jag varit med om. Man talar om det bästa året i livet och vad klassen fått betyda. Det fullkomligt sjuder av kärlek och värme i rummet.
När alla vackra tal är avklarade och alla tårar torkade går vi vidare med avslutning för hela skolan i kapellet. Även här görs många vackra tal och vi som musikklass får bita oss i läppen för att inte gråta under körsångerna.
Efter en sista lunch i skolans matsal samlas vi återigen i klassrummet. Och nu kommer det värsta. Har du någongång sagt farväl till en nära vän som du inte kommer träffa på ett tag, då vet du hur jobbigt det kan vara. Men att ta avsked av 20 klasskamrater samtidigt som du träffat varje dag och varit som en del av dig i ett helt år och som du nu inte vet när du kommer se nästa gång, DET är jobbigt. Hur i all världen säger man hejdå på ett bra sätt? Det finns så mycket man vill säga till var och en. Få dem att förstå hur mycket de betyder. Och det finns så mycket jag ångrar att jag sagt och gjort, ännu mer som jag ångrar att jag inte sagt och gjort. Kärlek, komplimanger och goda ord som aldrig fick komma ut.
Pappa och mina bröder kommer lite senare på eftermiddagen och hämtar mig och mina saker. Utmattad och med svidande ögon sätter jag mig i bilen. Vi rullar iväg och jag ser mitt hem försvinna. En känsla av tomhet och ett uns av rädsla smyger sig på. Vad ska hända nu?
Min älskade klass! Jag kommer aldrig glömma er. Jag har så många fina minnen med er och ni har betytt och betyder otroligt mycket för mig. Ni måste förstå det!
Kärlek till er alla!
Det är fredagen den 11 juni. Jag kliver för sista gången upp ur sängen i mitt sexkvadratsrum på internatet Björken. Med tunga steg går jag i regnrusk till matsalen och äter min sista kaggefrukost. Vad som sen följde gjorde min dag till en av de tyngsta på mycket länge.
Kl. 9.00 samlas klassen i klassrummet. Vi sätter oss i en ring så att alla kan se varandra. Alla får säga nånting om året. Och det är nu det börjar. En efter en ger efter för gråten och det blir den största samling tårar jag varit med om. Man talar om det bästa året i livet och vad klassen fått betyda. Det fullkomligt sjuder av kärlek och värme i rummet.
När alla vackra tal är avklarade och alla tårar torkade går vi vidare med avslutning för hela skolan i kapellet. Även här görs många vackra tal och vi som musikklass får bita oss i läppen för att inte gråta under körsångerna.
Efter en sista lunch i skolans matsal samlas vi återigen i klassrummet. Och nu kommer det värsta. Har du någongång sagt farväl till en nära vän som du inte kommer träffa på ett tag, då vet du hur jobbigt det kan vara. Men att ta avsked av 20 klasskamrater samtidigt som du träffat varje dag och varit som en del av dig i ett helt år och som du nu inte vet när du kommer se nästa gång, DET är jobbigt. Hur i all världen säger man hejdå på ett bra sätt? Det finns så mycket man vill säga till var och en. Få dem att förstå hur mycket de betyder. Och det finns så mycket jag ångrar att jag sagt och gjort, ännu mer som jag ångrar att jag inte sagt och gjort. Kärlek, komplimanger och goda ord som aldrig fick komma ut.
Pappa och mina bröder kommer lite senare på eftermiddagen och hämtar mig och mina saker. Utmattad och med svidande ögon sätter jag mig i bilen. Vi rullar iväg och jag ser mitt hem försvinna. En känsla av tomhet och ett uns av rädsla smyger sig på. Vad ska hända nu?
Min älskade klass! Jag kommer aldrig glömma er. Jag har så många fina minnen med er och ni har betytt och betyder otroligt mycket för mig. Ni måste förstå det!
Kärlek till er alla!
Kommentarer
Postat av: Emilie
Hanna! Jag börjar ju gråta när jag läser detta å jag gick inte ens i eran klass ju =) Du är fantastisk, det vet du väl! Jag saknar dig redan! Massa kramar till dig finafina Hanna!
Trackback
