Igår var dagen då jag kunde lägga till ytterligare ett år till min ålder. Det var inte så märkvärdigt. Jag kände mig inte speciellt mycket äldre, och jag måste säga att det där med födelsedagar blir mindre och mindre spännande med åren.

Det slog mig efter alla grattis jag fått på telefon, sms, facebook och öga mot öga, att vad är det man säger grattis till egentligen? Det är inte så att jag inte gillar när folk gratulerar mig, tvärtom. Jag blir ledsen och sur om jag inte blir firad och får den uppmärksamhet jag förväntar mig på min bemärkelsedag. Men varför grattis? "Grattis, nu är du ännu äldre än du var innan!" eller "Grattis till de tjugoett åren, dags att stadga sig snart!" eller "Grattis, nu får du ta busskörkort!" (ingen har sagt så till mig, det här är bara mina egna tankegångar)
När jag tänkt en stund kom jag ändå på att det faktum att jag blev född, att jag lever och kan sitta här och skriva dessa rader är argument nog för att bli gratulerad. Det är ju knappast min egen förtjänst att jag existerar på den här jorden. Så innebörden i ett grattis är mycket djupare än jag först trodde. "Grattis till att du blev skapad!", "Grattis till att du nu se tillbaka på ytterligare ett år av ditt liv!", "Grattis till att du lever!"

Tack allihop som kom ihåg mig på min födelsedag. Det betydde mycket!

/Hanna

Nu är det sannerligen vår! Snön är så gott som borta, solen skiner, man ser blommor lite här och var och det är varmt ute. Så förutom att jag är trött och hängig, har pollenallergi och århundradets värsta hosta så är livet väldigt härligt!

Imorgon är det jazzlektion igen. Med tanke på hur det gick sist så är det inte med glädje jag går dit kan jag säga. Jazz får mig i nuläget att att känna mig nervös, osäker och omusikalisk. Att det ska vara så himla svårt! Jag tror inte att jag är skapad för att spela jazz helt enkelt. Tur att det finns annan musik också. Jag blev kallad amerikan av Stig idag. Han tyckte att jag spelade västkustmusik, som David Foster. Det är ett gott betyg.

Låtskrivarflowet har kommit igång igen, tack och lov! Jag tror bestämt att jag har en hit pågång.

/Hanna

Jag har upptäckt något fint här i livet. Att ta sig tid med en annan människa. Det är ett sätt att visa att den människan är viktig för mig. Att jag prioriterar honom/henne. Tid är något väldigt dyrbart nuförtiden. Därför värdesätter jag också och blir väldigt glad när någon tar sig tid med mig.

När man som jag är hemma på lov så blir det lätt att man ska hinna träffa så många som möjligt. Men den tid man får med dem man väl träffar blir stressig och det blir sällan tid för "riktiga" samtal. Kvalitetstiden är minimal. Och det blir väl så eftersom jag och min generation lever ett stressigt liv där man, som en god vän sa en gång, springer till tunnelbanan även om man inte har bråttom.

Några som har en helt annan syn på det där med tid är ju äldre människor. I torsdags eftermiddag hälsade jag på farmor, som sedan farfar dog i julas nu bor ensam i en lägenhet. Trots det är hon piggare än på väldigt länge. Från att bara ha legat i sängen hela dagarna så är hon uppe och går litegrann med sin rullator och hon har börjat läsa igen. Massor med böcker läser hon. Flera stycken i veckan. I över en timme satt jag hos henne vid sängkanten och vi pratade om allt möjligt. Att det ibland blev långa tysta stunder gjorde ingenting. Det fanns ingen stress.
När jag hade varit hos farmor gick jag vidare till mormor och morfar som är betydligt piggare. Jag blev bjuden på fika. Mormor pratade på och frågade om allt möjligt samtidigt som hon såg till att jag åt ordentligt från kakfatet. Det brukar bli mormor som pratar. Morfar får liksom inte tillfälle. Efter fikat ville morfar se på TV. Jag och mormor satt kvar i soffan och småpratade. Mormor delade med sig av glimtar ur sitt liv och visade gamla foton. Det var nog bland de bästa samtalen jag haft med mormor. Det var så intressant att höra vad hon hade varit med om och jag förstod att vi inte är helt olika. Jag hade velat fråga hur hon och morfar träffades men det vågade jag inte. Sen tyckte mormor att jag skulle stanna på kvällsmat. Först tänkte jag att nej, jag måste nog åka hem. Det är den vanliga stressade tanken som någonstans i bakhuvudet talar om för mig att jag inte kan stanna på ett ställe för länge. Men varför skulle jag åka hem? De vill att jag stannar och nu ska för en gångs skull ta mig tid tänkte jag. Så jag stannade.
Med besöken hos farmor och mormor och morfar blev den här eftermiddagen kanske den bästa på hela lovet. Det kändes så värdefullt. Att se lyckan i deras ögon när man kommer och hälsar på. Att ge lite av sin tid till någon som har hur mycket tid som helst. Att visa att man bryr sig. Det är värdefullt!

/Hanna

Jag påminns då och då av att jag inte är ett barn längre. Jag är myndig, jag kör bil, jag har flyttat hemifrån, jag betalar räkningar själv, jag åker till vuxenpris på bussen och så vidare.

Idag kom en ny påminnesle. Det kostar pengar att gå till tandläkaren! Och det är ingen liten summa som man skulle kunna avvara istället för att gå på bio eller liknande. Nej, fyrahundratio kronor skulle de ha! Dessutom försökte de pracka på mig en tandvårdsförsäkring som månatligen skulle kosta mig 47 kronor. Det blir 564 kronor på ett år, och 846 kronor på 18 månader, vilket var den tid som skulle förflyta innan nästa besök. Vad tjänar jag på det? Ingenting. Jag går back ytterligare 400 kronor. Ja, om jag inte får en massa hål, problem med visdomständer, tandlossning eller nåt sånt. Då skulle denna försäkring täcka kostnaderna och man skulle slippa betala tusentals kronor i oväntade utgifter. Men eftersom jag inte har haft ett enda hål och aldrig haft problem med mina tänder så är sannolikheten minimal för att det skulle hända något nu. Även om 400 kronor är mycket så är 800 kronor ännu mer.

Borde det inte vara var mans rättighet att gå till tandläkaren utan att bli ruinerad? Leder inte höga tandvårdskostnader till att folk väljer att inte gå dit? Det i sin tur leder till ännu större kostnader för såväl patienter som för samhället den dagen man faktiskt får problem med sina tänder. Jag tror att svenska folkets tandhälsa skulle bli avsevärt mycket bättre om man gjorde det ekonomiskt möjligt för alla att besöka tandläkaren.

Tack för uppmärksamheten!

/Hanna

Bekräftelse ja. Trots att vi pratat om det tusen gånger i skolan, att jag har haft åtskilliga samtal om det med mina vänner och att jag gjort mitt yttersta för att ändra mitt tänkande så tycks det inte finnas någon på denna jord som är så beroende av bekräftelse som jag (Det visar sig redan i den här meningen. Det är underförstått att jag vill att du ska säga att det finns många som är mycket värre än mig).

Liksom beröm kan göra min dag, kan avsaknaden av beröm förstöra den lika snabbt. Och jag tycker mig ändå ha insett att det är något som inte står rätt till när det hela tiden är upp till andra människor att bedöma om ens egen insats är bra eller dålig. För så är det med mig. Om ingen säger till mig att det jag gjort är bra så tar jag det som att det var dåligt.
Men ibland hjälper inte ens beröm och komplimanger. Som den musikersjäl jag är så handlar mycket om att göra bra ifrån sig på scen och på konserter. Och jag ska vara ärlig med dig nu. Jag har aldrig gjort ett framträdande som jag är hundra procent, helt och hållet nöjd med. Även om jag får höra hur bra jag var så kan ett enda litet felspel eller att jag fegade lite, plåga mig i flera dagar. Det här händer varje gång vi har haft en konsert eller annat framträdande. Ja, jag menar VARJE gång. Fast i olika grad olika gånger.

Efter melodifestivalen i tisdags kom den värsta attacken någonsin. Hundratals gånger har jag gått igenom mitt framträdande i huvudet, och att lyssna på inspelningen var endast en pina. Inte för att det var helt uppåt väggarna dåligt utan för att det var jobbigt att höra efter all kritik jag gett mig själv. Igår kväll var första kvällen på tre dagar som jag inte grät mig till sömns. Ja, för det är värst på kvällarna när man stängt dörren och är ensam. Då får man tid att tänka. Det har varit som att någon håller ett hårt grepp om mig, nästan som en fysisk smärta i hela kroppen. Samtidigt som det ekar en massa ord i huvudet om hur dålig jag är. Då stiger paniken och jag vet inte vart jag ska ta vägen. Är det verkligen normalt att det är såhär? Eller är det jag som håller på att bli tokig? Jag blir nästan rädd för mig själv.
Om det ska vara såhär med musik hela livet, då vet jag inte om jag orkar hålla på med det. Jag kanske slutar spela piano, slutar sjunga, slutar att skriva låtar. Vad tjänar det till om jag aldrig kan vara nöjd med nånting? Varför ska jag hålla på med musik om jag bara gör det för andras skull och för att söka bekräftelse? Om det jag får ut av att utöva mitt största intresse är ångest, är det då nyttigt för mig?

Jag har redan varit alldeles för givmild med mina innersta tankar. Men jag behövde få skriva av mig. Och se för allt i världen inte detta som ett bekräftelsesökarinlägg. Det är endast en lektion i självkännedom.

/Hanna

Melodifestivalprojektet är nu till ända. Det blev en hejdundrandes show med Tove som välförtjänt vinnare. Alla gjorde fantastiskt bra ifrån sig och det var ett roligt projekt. Mycket jobb och intensiva repdagar har det varit. Så det är inget man skulle ta sig an varje vecka precis. Men fruktansvärt kul är det!

Trött till kropp och själ pustar jag nu ut hemma i Nyhem. En lång bussresa genom ett stundtals soligt, stundtals regnigt Sverige, blev det. Dum som jag var hade jag lagt datorn i min stora väska i bussens bagageutrymme så jag hade inte mycket att roa mig med under resan. Lyssande på radio i min telefon, spelade tetris och åt lite för mycket choklad.

Jag har nu ett låååångt lov framför mig. Jag ser med spänning fram emot vad veckan har i beredskap för mig.

Glad påsk!

/Hanna