The Journey home

"Let it be let it beeeee!" Långsamt vaknar jag till liv av klockradions smäktande toner. "Whisper words of wisdom, let it be." En snabbt titt på klockan får mig klarvaken på en halv sekund. Av tiden att döma har radion försökt väcka mig i 40 minuter utan resultat. Nu gällde det att ta ett klokt beslut. Jag övervägde ett ögonblick att skippa stressen och ta en senare buss in till centralstation. Men som jag tidigare nämnt är SL:s kollektivtrafik inte att lita på i dessa tider. Jag hade helt enkelt inte råd att ta några risker. Det kunde i värsta fall innebära att jag missade min buss hem. Efter viss motvilja masar jag mig upp ur sängen. drar på mig kläderna, slänger i den sista packningen i min stora väska, tar en frukost-to-go och pallrar mig iväg till bussen. Och jag hann. Jag behövde inte ens springa till bussen. Bussresan till min bussresa hem gick bra. Det visade sig att just idag fungerade kollektivtrafiken alldeles förträffligt. Som belöning fick jag en och en halv timmes dötid på centralen. Jag orkade inte reta upp mig. Suckade bara över tanken på att jag kunde sovit en timme till och sluppit stressa.

Nu sitter jag alltså på bussen hem. Hamnade brevid en tolvåring som spelar Super Mario. Jag fick oväntat besök på busstoan. Det är slaskigt ute. 

Peace!

/Hanna 

Känsligt

Gårdagens emotionella berg-och dalbana har idag mera varit en guppig grusväg. Kanske för att gårdagen ändå slutade ganska bra. Jag klagade över mina humörsvängningar och blev kallad för klimakteriekossa och sen kunde jag och mina vänner skratta åt hela situationen. Eller kanske är det för att det mesta har gått min väg idag. Sånglektionen gick kanonbra, lunchkonserten gick bra, jag har fått tre kramar vilket är ovanligt mycket och sist men störst och viktigast: jag har skrattat väldigt mycket och haft grymt kul med min klass. Och till skillnad från vissa dagar då jag känner mig stel, tråkig, osäker och blyg har jag idag känt mig riktigt rolig och avslappnad. Skön känsla! Det är ju sån jag vill vara jämt, det kommer liksom inte alltid fram bara. Men jag jobbar på det. Att våga bjuda på mig själv och inte vara rädd för att göra bort mig. Ett projekt som pågått aktivt i ungefär två år och som fortsätter tills jag bestigit berget.

/Hanna

Tisdag på Kaggeholm

Pågrund av den kopiösa snömängd som täcker större delen av vårt avlånga land fungerar inte kollektivtrafiken riktigt som den ska. Det gjorde att min pianolektion i Bromma blev inställd idag. Ganska skönt tyckte jag. Då slapp jag gå upp så tidigt. Dagen har likväl fyllts med musik. Och som ett trevligt inslag mitt i det vanliga schemat så är SVT på besök denna veckan. De spelar tydligen in en TV-serie här. Så den här veckan är det extra spännande att äta lunch i matsalen, man vet aldrig vilken kändis man kan få se.

Imorgon blir det sånglektion och lunchkonsert, bland annat.

Over and out!

/Hanna

Den musikaliska resan

Jag tänkte att jag skulle berätta lite om vad jag pysslar med om dagarna. Jag tror att det skulle underlätta något för framtida inlägg så att jag slipper förklara så mycket varje gång.

Jag går mitt andra år på Kaggeholms Folkhögskolas Musiklinje på Ekerö, Stockholm. En utbildning för den som vill musicera tillsammans med andra likasinnade, bredda sina musikkunskaper eller förbereda sig för högre musikaliska studier. Jag kom hit direkt efter gymnasiet (vilket betyder att jag nu gått i skola i 14 och ett halvt år utan uppehåll, men det är en annan historia).
Musiken har alltid funnits som en självklar del i mitt liv ända sen jag var liten. Alla i min familj sjunger eller spelar något instrument. Själv började jag spela tvärflöjt i tredje klass på lågstadiet. Men mitt musikintresse väcktes inte på riktigt förrän någongång under högstadiet. Då hade jag sedan några år tillbaka suttit hemma vid pianot och klinkat och lärt mig en hel del på egen hand och nu började jag känna att det där med musik var ju riktigt kul.
När det blev dags för gymnasieval stod det mellan estet-musik och naturvetenskap. Men på min skola var det så smart fixat att det fanns en naturvetenskapslinje med musikprofil. Efter lite funderande blev det tillslut den linjen som blev mitt val. 
På gymnasiet började jag ta pianolektioner i skolan och läste ensemble- och teorikurser. En ny värld öppnades för mig och jag insåg hur mycket av musikens universum jag ännu inte hade sett. Intresset växte sig allt starkare och jag kände att jag ville göra något mer efter gymnasiet. Så jag sökte lite olika skolor och hamnade tillslut här, på Kaggeholm, vilket jag är väldigt glad för. 

Vad gör man då på Musiklinjen? Jo, man jobbar först och främst med sitt huvudinstrument, i mitt fall piano. Jag har individuell lektion en gång i veckan. Utöver det har vi ensemblespel på schemat, vilket innebär en lärarledd lektion i veckan plus schemalagda rep i stort sett varje dag. Alla har även ett biinstrument. Det har man också individuell lektion i en gång i veckan. Mitt biinstrument är sång. Förutom instrumentlektioner har vi även körsång, låtskrivning och teori. Under mitt andra år här har jag valt att satsa lite mer på låtskrivning och inspelning av det jag skapat. Det är otroligt kul och någonting som bara blir roligare för varje ny låt.

Varför ett andra år? Ja, det frågade jag mig både i slutet på första och början av andra året. Jag hade inga planer på att gå kvar under hela förra året. MEN när det började dra ihop sig att bestämma sig för vad man skulle göra till hösten började jag fundera. Det var så mycket som fanns inom mig som ville ut. Så mycket kvar att lära, så mycket kvar att skapa. Jag kunde helt enkelt inte sluta med musiken, inte nu när jag var så inne i den. Ändå tvivlade jag länge på om det var ett argument starkt nog för att fortsätta. Idag när jag står med facit i hand kan jag nog ändå säga det. Den utveckling jag fått, personligt och musikaliskt, allt det jag åstadkommit, det hade aldrig blivit verklighet om jag hade tillbringat läsåret 09/10 hemma i Västergötland. Och detta säger jag inte för att jag har något emot mitt födelselandskap, kunskap har ingen geografisk betydelse. Nej, vad jag menar är att jag befunnit mig på en bra skola med kompetenta lärare och underbara klasskompisar. Dessa förutsättningar har gjort det möjligt för mig att växa och utvecklas, få nya perspektiv på saker och inte minst få hålla på med det jag tycker är allra roligast. Varje timme i övningsrummet, varje mysig kväll på internatet, alla nya vänner, varenda dag här, jobbig som härlig, har varit värt det. Värt ett andra år på Kaggeholm.

/Hanna


Tacksam

Under de två evighetslånga dagar jag legat sjuk i min säng har jag hunnit inse hur innehållsrikt mitt liv är när jag är frisk. Hur mycket jag har som jag inte ser mitt i all vardagsstress.
Alla de där små och stora sakerna som berikar livet har lyst med sin frånvaro under den tid som influensan hållit sitt fasta grepp om min kropp. Inte minst gemenskap med andra människor. Att stirra upp i taket och ha sig själv som enda sällskap är fruktansvärt tråkigt. Så inte är det väl konstigt att man blir överlycklig när någon knackar på dörren och frågar hur man mår, även om man mår kasst och inte är till någon större glädje för den vänliga själ som behagat stiga in i rummet. Det är underbart att vännerna finns där för dig även när du själv inte orkar finnas där för dem.

Take care

/Hanna

Hanchaer gör comeback

Av olika kända och okända anledningar har det inte blivit av att jag använt mig av min blogg. Sedan det kommit fram att fler och fler av mina vänner bloggar, kände jag att det var dags för mig också. Inte för att jag fallit för grupptrycket, jag har ju teoretiskt sett haft en blogg i över ett år, utan för att jag behöver någonstans där jag kan få ut mina tankar, och för att jag tycker om att uttrycka mig i text.
Så hädanefter, alla glada (och ledsna) människor, håll utkik på denna sida och låt den vara en självklar del av din dagliga internetrutin.

Allt gott!

/Hanna


RSS 2.0