The Journey home
Nu sitter jag alltså på bussen hem. Hamnade brevid en tolvåring som spelar Super Mario. Jag fick oväntat besök på busstoan. Det är slaskigt ute.
Peace!
/Hanna
Känsligt
/Hanna
Tisdag på Kaggeholm
Imorgon blir det sånglektion och lunchkonsert, bland annat.
Over and out!
/Hanna
Den musikaliska resan
Jag tänkte att jag skulle berätta lite om vad jag pysslar med om dagarna. Jag tror att det skulle underlätta något för framtida inlägg så att jag slipper förklara så mycket varje gång.
Jag går mitt andra år på Kaggeholms Folkhögskolas Musiklinje på Ekerö, Stockholm. En utbildning för den som vill musicera tillsammans med andra likasinnade, bredda sina musikkunskaper eller förbereda sig för högre musikaliska studier. Jag kom hit direkt efter gymnasiet (vilket betyder att jag nu gått i skola i 14 och ett halvt år utan uppehåll, men det är en annan historia).
Musiken har alltid funnits som en självklar del i mitt liv ända sen jag var liten. Alla i min familj sjunger eller spelar något instrument. Själv började jag spela tvärflöjt i tredje klass på lågstadiet. Men mitt musikintresse väcktes inte på riktigt förrän någongång under högstadiet. Då hade jag sedan några år tillbaka suttit hemma vid pianot och klinkat och lärt mig en hel del på egen hand och nu började jag känna att det där med musik var ju riktigt kul.
När det blev dags för gymnasieval stod det mellan estet-musik och naturvetenskap. Men på min skola var det så smart fixat att det fanns en naturvetenskapslinje med musikprofil. Efter lite funderande blev det tillslut den linjen som blev mitt val.
På gymnasiet började jag ta pianolektioner i skolan och läste ensemble- och teorikurser. En ny värld öppnades för mig och jag insåg hur mycket av musikens universum jag ännu inte hade sett. Intresset växte sig allt starkare och jag kände att jag ville göra något mer efter gymnasiet. Så jag sökte lite olika skolor och hamnade tillslut här, på Kaggeholm, vilket jag är väldigt glad för.
Vad gör man då på Musiklinjen? Jo, man jobbar först och främst med sitt huvudinstrument, i mitt fall piano. Jag har individuell lektion en gång i veckan. Utöver det har vi ensemblespel på schemat, vilket innebär en lärarledd lektion i veckan plus schemalagda rep i stort sett varje dag. Alla har även ett biinstrument. Det har man också individuell lektion i en gång i veckan. Mitt biinstrument är sång. Förutom instrumentlektioner har vi även körsång, låtskrivning och teori. Under mitt andra år här har jag valt att satsa lite mer på låtskrivning och inspelning av det jag skapat. Det är otroligt kul och någonting som bara blir roligare för varje ny låt.
Varför ett andra år? Ja, det frågade jag mig både i slutet på första och början av andra året. Jag hade inga planer på att gå kvar under hela förra året. MEN när det började dra ihop sig att bestämma sig för vad man skulle göra till hösten började jag fundera. Det var så mycket som fanns inom mig som ville ut. Så mycket kvar att lära, så mycket kvar att skapa. Jag kunde helt enkelt inte sluta med musiken, inte nu när jag var så inne i den. Ändå tvivlade jag länge på om det var ett argument starkt nog för att fortsätta. Idag när jag står med facit i hand kan jag nog ändå säga det. Den utveckling jag fått, personligt och musikaliskt, allt det jag åstadkommit, det hade aldrig blivit verklighet om jag hade tillbringat läsåret 09/10 hemma i Västergötland. Och detta säger jag inte för att jag har något emot mitt födelselandskap, kunskap har ingen geografisk betydelse. Nej, vad jag menar är att jag befunnit mig på en bra skola med kompetenta lärare och underbara klasskompisar. Dessa förutsättningar har gjort det möjligt för mig att växa och utvecklas, få nya perspektiv på saker och inte minst få hålla på med det jag tycker är allra roligast. Varje timme i övningsrummet, varje mysig kväll på internatet, alla nya vänner, varenda dag här, jobbig som härlig, har varit värt det. Värt ett andra år på Kaggeholm.
/Hanna
Tacksam
Alla de där små och stora sakerna som berikar livet har lyst med sin frånvaro under den tid som influensan hållit sitt fasta grepp om min kropp. Inte minst gemenskap med andra människor. Att stirra upp i taket och ha sig själv som enda sällskap är fruktansvärt tråkigt. Så inte är det väl konstigt att man blir överlycklig när någon knackar på dörren och frågar hur man mår, även om man mår kasst och inte är till någon större glädje för den vänliga själ som behagat stiga in i rummet. Det är underbart att vännerna finns där för dig även när du själv inte orkar finnas där för dem.
Take care
/Hanna
Hanchaer gör comeback
Av olika kända och okända anledningar har det inte blivit av att jag använt mig av min blogg. Sedan det kommit fram att fler och fler av mina vänner bloggar, kände jag att det var dags för mig också. Inte för att jag fallit för grupptrycket, jag har ju teoretiskt sett haft en blogg i över ett år, utan för att jag behöver någonstans där jag kan få ut mina tankar, och för att jag tycker om att uttrycka mig i text.
Så hädanefter, alla glada (och ledsna) människor, håll utkik på denna sida och låt den vara en självklar del av din dagliga internetrutin.
Allt gott!
/Hanna