Under de två evighetslånga dagar jag legat sjuk i min säng har jag hunnit inse hur innehållsrikt mitt liv är när jag är frisk. Hur mycket jag har som jag inte ser mitt i all vardagsstress.
Alla de där små och stora sakerna som berikar livet har lyst med sin frånvaro under den tid som influensan hållit sitt fasta grepp om min kropp. Inte minst gemenskap med andra människor. Att stirra upp i taket och ha sig själv som enda sällskap är fruktansvärt tråkigt. Så inte är det väl konstigt att man blir överlycklig när någon knackar på dörren och frågar hur man mår, även om man mår kasst och inte är till någon större glädje för den vänliga själ som behagat stiga in i rummet. Det är underbart att vännerna finns där för dig även när du själv inte orkar finnas där för dem.

Take care

/Hanna