Efter ett långt uppehåll kände jag suget efter att skriva lite här igen. Det har hänt en del sen sist.

Jag bor nu, sedan cirka en månad tillbaka, i småländska Mariannelund. Där går jag på en mycket bra bibelskola och läser en kurs som heter BibelVäxa. Det är precis som det låter. Man lär sig om Bibeln och får hjälp att växa i sin tro. Det är en och annan som höjt på ögonbrynet eller skrattat och undrar varför jag börjar på folkhögskola igen och om jag aldrig tröttnar. Innan jag började ställde jag mig den frågan också. Är det verkligen värt att börja en till folkhögskola utan att plugga "på riktigt"?

Men efterhand känns det mer och mer rätt. Jag trivs och känner att jag får ut mycket av det. Jag tror att jag finns på den här skolan av en anledning. Att man sen inte "blir" nånting på den utbildningen spelar mindre roll för mig. 

I övrigt ser livet ut som det brukar. Det går en dag i taget, ibland två.

/Hanna

Jag är en grubblande människa. Det är bara att konstatera. Senaste veckan har jag tänkt tillbaka väldigt mycket. Blivit lite nostalgisk och vemodig. Saknat allt det fina som en gång var men som nu är avslutade kapitel. Jämfört min nuvarande livssituation med olika gångna skeden i livet. Och även om det är svårt att tänka sig ibland så vill jag ändå tro att man är där man ska vara. Att allt det som passerat, alla människor man mött, alla erfarenheter, upplevelser, med- och motgångar, var meningen. Jag tror att Gud sätter mig i de sammanhang där han vill att jag ska vara, och jag tror att han vet bäst vad jag behöver, bättre än jag själv vet. Därför ber jag. Ber i min ensamhet att han som är min skapare ännu en gång ska visa vägen. Styra mig in på rätt spår, sätta mig på rätt plats. Den plats där jag ska vara.

Människor förundrar, fascinerar och stundtals irriterar mig. Och att man inte passar med alla är ett faktum som jag långsamt lär mig acceptera. Det har hänt mig och andra alltför många gånger att folk talat illa om ens vänner och nästan dumförklarat en för att man umgås med dem. Och ibland har jag gått på det. Fått mig en tankeställare och tänkt att de kanske inte är så mycket att ha iallafall.
Men vad är det för sätt? Varför kan man inte stå på sig och säga att man trivs med personen i fråga? Är det inte otroligt fegt att låta någon annan välja vem man ska umgås med? Och förresten kvittar det ju vilka vänner man väljer så finns det alltid någon som talar illa om dem. För som sagt så passar man ju inte med alla. Någon som du inte kommer överens med för fem öre, kan vara min bästa vän. Vad spelar det för roll vad andra tycker? Om folk inte accepterar dig för att du umgås med "fel" människor, då är problemet inte ditt.
Att vara alla till lags är en mänsklig omöjlighet.

I veckan var jag och hälsade på en gammal barndomsvän som nyligen blivit mamma. Det kändes konstigt men ändå helt naturligt när hon kom gående med barnvagnen och mötte upp mig på stan. Vi promenerade till lägenheten, en stor och öppen övervåning i en villa. När min kompis fixade fika fick jag hålla i hennes lille son. Vilket underverk! Dessa små varelser, rena och oförstörda, är något av det mest fantastiska på den här jorden. Och i det läget, med denna lilla skapelse i famnen, är det svårt att tvivla på Guds existens.

Trots att jag och min kompis nu har väldigt olika liv och inte har setts på mycket länge, kändes det som om vi tog vid där vi sist slutade. Vi behöver inte träffas varje vecka, inte ens varje år. Jag vet att hon fortfarande är min kompis. Det är det som är det fina med gammal vänskap. Vi pratade om allt mellan himmel och jord och då och då kom ett skämtsamt "Men den tiden är förbi" och hon ler mot sin lille. Och visst är det så. Att vara gift och har barn innebär en del omprioriteringar och vissa saker kan man inte göra längre. På samma sätt kan man inte göra vissa saker när man är singel och bor hemma.
Men som vi kom fram till efter vårt samtal: Allting har sin tid

"Vi måste ses snart!" Så har jag sagt ett antal gånger till ett antal människor. Vi lever i ett stressat och jag-centrerat samhälle som i alltför många fall leder till att den där träffen aldrig blir av. Men i helgen blev den av. Dejten med Sara och Evelina.

I lördags morse packade jag min väska, tog farväl av min familj och satte mig på tåget mot Göteborg. Sitta fick jag göra i ca 30 min, för när jag bytte tåg var det nya tåget så fullt att jag fick stå resten av resan. Men vad gjorde det? Väl framme i Göteborg avnjöt jag en mycket trevlig lunch på Jensens tillsammans med the one and only Emme och det nyförlovade paret Alexander och Maria (som jag för övrigt inte har träffat på över ett år!) Riktigt kul! En parentes är att jag efter maten utforskade ett nytt nöje då jag andades in luften från en av restaurangens heliumballonger. Så roligt! Ja, ni som känner mig vet att jag är löjligt lättroad.
Efter en snabb visit i Emmes lägenhet sa jag hejdå till lunchsällskapet och begav mig ut till Öckerö, (nu höll jag på att skriva Ekerö igen, undrar varför...?). där Sara nu har sin boning. En otroligt mysig lägenhet i anslutning till en villa där det bor en barnfamilj. Jag och Sara satte oss i soffan och pratade en stund. Nästa gång vi kollade på klockan hade det gått tre timmar! Märktes att man hade mycket att ta igen. Lite senare på kvällen kom Evelina och vips så var trion komplett! Det kändes fantastiskt att få vara tillsammans igen. Vi sov alla tre i Saras dubbelsäng. Det var en upplevelse, men det gick!

På söndagen var vi på gudstjänst i kyrkan som Sara jobbar i. Sen gjorde vi stark kycklinggryta och gick på en blåsig höstpromenad till hamnen. På kvällen kom Carl. Då spelade vi Galenpanna och åt kladdkaka. Like the good old days. Det var en underbar kväll. Jag ska inte prata politik i detta inlägget men jag måste bara säga att vi satt uppe till halv två och tittade på Valvakan på SVT. Och jag vågar nog påstå att ingen av oss någonsin har varit så politiskt engagerad som kvällen den 19 september 2010.

På måndagen skulle vi in till stan. Vi tänkte att vi kunde promenera till färjan så kan Sara ta sin cykel med sig också. Men det skulle vi snart få ångra. Regnet och blåsten tilltog och ungefär halvvägs framme gav vi upp. Jag och Ewe ställde oss i närmaste busskur och väntade på bussen medan Sara cyklade vidare. Vi möttes på färjan. Jag och Ewe var blöta men Sara var jätteblöt!
När vi var framme i Göteborg mötte vi upp Emilie och gick sen till första bästa provrum så att Sara kunde ta på sig Ewes extra par jeans som hon hade med sig. Efter det var vi alla jättehungriga så vi gick till Jensens (ja, det blev andra gången för mig på tre dagar). Efter maten hann vi med en kort sväng på Beyond Retro innan jag var tvungen att gå på tåget hem.

Det var en fantastiskt mysig helg. En helg som jag verkligen behövde. Tack vänner för att ni finns kvar trots glesa möten och det geografiska avståndet!

/Hanna

Idag har jag utnyttjat ett av mina privlegier som myndig, svensk medborgare och första gången varit en del av den demokrati som präglar vårt avlånga land. Jag har röstat. Inget speciellt egentligen. Jag har alltid tänkt (och tänker fortfarande) att min röst inte spelar så stor roll bland ett par miljoner andra. Men jag har ändå blivit lite mer politiskt medveten den senaste tiden och kände att jag ville göra ett väl genomtänkt val, vilket jag också gjorde.

Fick en trisslott på posten igår för att jag är med i JP:s läsarpanel. Någonstans i mitt undermedvetna fanns ett hopp om att denna lott skulle stadga min ekonomi och bli räddningen för min framtid. Men nej. Inte ens en ny lott fick jag. Med en suck lämnade jag köksbordet och skrattade inombords åt mig själv att jag ens hade förväntat mig något. Det händer ju bara andra.

/Hanna

Det är lite för många avsked nu, igen.

Erik satte sig igår på ett flyg till Kina för att bo, arbeta och leva där i 8 månader. Tidigt på måndag morgon åker min bästaste Magdalena till Tanzania för att volontärarbeta där i fem och en halv månad. Och som om detta inte vore nog så åker min underbara Malin till Indien på tisdag. Gaaaahh! Alla bara försvinner, ut i den stora världen.

Jag tänker på och ber för alla tre. Att resan ska gå bra, att de får slippa sjukdomar och att dessa underbara människor ska få betyda någonting där de ska vara. Saknaden här hemma får jag lära mig leva med.

Lycka till nu älskade vänner!

Idag plockade jag lingon med min mamma. Det har inte hänt på många år. Mest därför att jag inte tycker det är så kul. Att gå dubbelvikt där i skogen med gummistövlar och leta bär samtidigt som man fightas med mygg är inte riktigt min grej. Sen tycker jag det tar för lång tid att fylla hinken också.
Men idag introducerade mamma en sak som jag har vetat att det existerade men aldrig provat, en bärplockare även kallad repa. Det är som en låda i metall med piggar på ena sidan, på lagom avstånd från varandra för att bären ska fastna. Sen kör man helt enkelt behållaren genom lingonbuskarna, som en kam ungefär, och bären samlas inuti lådan. Jättesmart. Och hinken fylls på nolltid. Haken är att man får med sig halva skogen hem då avsevärt mycket mer skräp hänger med än om man skulle plockat för hand. Men vadå, bären ska ju ändå rensas.

/Hanna

Tänkte att det var dags att skriva lite igen. Har varken haft tid eller lust det senaste men nu behövs det en uppdatering här.

Nedan följer en helt sann berättelse om mig i helgen.

Det är fredag. Jag pustar ut hos en kompis efter att ha jobbat färdigt för dagen och ser fram emot en helt ledig helg. Den första på fem veckor. På lördagen skulle jag åka med min familj och hämta brorsan från ett läger. Jag brukade själv åka på samma läger när jag var yngre och nu ville jag uppleva lite nostalgi genom att besöka platsen. Nöjd och glad går jag och lägger mig på kvällen.
Strax efter klockan åtta på lördagsmorgonen vaknar jag av att någon går i min knarrande trappa och pratar högt och ljudligt i telefonen. Det är mamma. Och hon har mage att stiga in i mitt rum och räcka mig telefonen. Trött och förvirrad tar jag emot den och försöker låta så lite nyvaken det bara går.

- Hallå?
- Heeeeeej! Var du vaken?
- Njaa...
- Vad bra! Det är Maria här och jag undrar, kan du jobba idag?
- Hmmm. Vilken tid?
- 9.00-15.00.

Här har jag ett val. Jag kan säga nej och därmed sova ett par timmar till, äta frukost i lugn och ro och hämta bror min på lägret. Eller säga ja, hoppa över sovmorgonen, stressa till jobbet och skita i lägret. Jag hinner gå igenom alla alternativ på ett par sekunder. Och sen hör jag mig själv säga:

- Ja, det skulle väl kunna gå bra.
- Menar du det? Åh, vad bra! Du förstår, jag har ringt till flera stycken och antingen så ska de redan jobba
eller så kan de inte.
- Jaså.
- Men då sa Gunilla att ring till Hanna, hon vill säkert jobba.
- Jaha...
- Men vad bra, då kommer du sen då. Jättebra, hejdå!
- Hejdå.

När jag lagt på luren är jag så arg att jag vill gråta. Jag hade gjort det igen. Misslyckats med att säga nej. Trots att det i stort sett var sommarens enda lediga helg, trots att jag egentligen var uppbokad, trots att jag redan har jobbat alldeles för mycket så nådde min förmåga att säga ifrån inte ända fram, idag heller! Egentligen vet jag inte vad jag var mest arg på, att jag tackade ja eller att de på jobbet utnyttjar att jag inte kan säga nej. Svag eller för snäll? I vilket fall är det något jag behöver jobba på.

Fotnot: Maria och Gunilla heter egentligen något annat.

Igår var jag äntligen ledig en dag efter att ha jobbat ÅTTA dagar i sträck. Och vad passar sig då bättre än att bara åka bort nånstans, till Motala till exempel. Jag och Matilda (som råkar bo i Motala) har hela sommaren pratat om att ses. Ses för att det är kul och för att det var längesen, men också för att hon flyttar till Norge om två veckor. Våra scheman har alltid krockat. Igår var enda dagen på hela sommaren som funkade. Så jag åkte upp och tillbringade en dag hos henne helt enkelt. Ett mycket kärt återseende och en mycket trevlig dag. Vi hade mycket att prata om och minnen väcktes till liv från gamla tider då vi delade hus på Kagge. Det är härligt med vänner som finns kvar även fast man tillbringat ett år på helt olika håll.

Jag har idag suttit och kollat igenom en massa foton på datorn, tagna för sisådär tre år sen. För det första måste jag bara säga, GALET vad mycket mer man minns med hjälp av bilder. Genomgående för alla (ja, jag vågar säga alla) bilder är att jag ser bättre ut än jag är nu. Trodde aldrig jag skulle säga det. För några år sen var det precis tvärtom. När jag då tittade på bilder var reaktionen mer "Vad har jag på mig?!" eller "Hur sjutton ser jag ut egentligen?!".
Hur kommer detta sig? Har jag redan passerat "åren då jag var ung och snygg"? Eller har jag hamnat i nånslags modemässig svacka? Jag vet inte. En sak är säker. Eller två förresten. Jag ska aldrig mer permanenta håret och jag ska hädanefter köpa tajta jeans.

Tack för mig!

Jag har levt med mig själv i över tjugo år nu och tycker mig veta det mesta om mig. Jag vet att jag är en sån människa som väntar med allt till sista sekund, som grämer sig för allting, som hatar att ta beslut och som ibland går runt och oroar sig alldeles för mycket. Men jag blir lika irriterad varje gång jag kommer på det. Jag blir liksom påmind om mina svagheter och att jag fortfarande inte gjort nåt åt dem.

Just nu är det tusen ting som snurrar i huvudet. Tusen ting blandat med tidigare nämnda dåliga egenskaper. Jag har aldrig känt mig så liten i denna stora värld som nu.

De senaste veckorna har jag haft två låtar på hjärnan:

"Om jag hade pengar lalalalalalalalalalalalalalala..."

och

"Det löser sig, det gör det alltid..."

Eller egentligen är det tre låtar. Den tredje låten är en bön till Gud. En rop på hjälp när allt känns hopplöst. Otaliga gånger de senaste två veckorna har jag satt mig vid pianot och sjungit den när jag bara velat ge upp.

"...När allting rasar, när hela världen ramlar, bo i mig, lev i mig, gör mig stark...
Bär mig Gud i dig. Bär så långt det går. Jag slutade försöka för längesen..."

Det är den tredje låten som får mig att orka. Han bär mig när jag inte kan gå själv.

Jag har känt mig ganska värdelös på jobbet den senaste veckan. Det är som att vad man än gör och hur man än anstränger sig så blir det fel. Jag är en sån människa som tycker det är jobbigt att bli tillsagd och tillrättavisad. Även om det är i all välmening tar jag det lite som ett nederlag. Ett misslyckande. Jag vinklar, tolkar och förstorar upp allting till min nackdel. Att i det läget försöka vara trevlig mot kunderna är i det närmaste omöjligt.

Häromdagen fick jag dock en liten klapp på axeln när jag hade klantat till det för en kund. "Den som aldrig gjort fel har inte mycket på denna jorden att göra" sa han och log. "Sant!" tänkte jag och kände att jag växte ett par centimeter.