Jag har idag suttit och kollat igenom en massa foton på datorn, tagna för sisådär tre år sen. För det första måste jag bara säga, GALET vad mycket mer man minns med hjälp av bilder. Genomgående för alla (ja, jag vågar säga alla) bilder är att jag ser bättre ut än jag är nu. Trodde aldrig jag skulle säga det. För några år sen var det precis tvärtom. När jag då tittade på bilder var reaktionen mer "Vad har jag på mig?!" eller "Hur sjutton ser jag ut egentligen?!".
Hur kommer detta sig? Har jag redan passerat "åren då jag var ung och snygg"? Eller har jag hamnat i nånslags modemässig svacka? Jag vet inte. En sak är säker. Eller två förresten. Jag ska aldrig mer permanenta håret och jag ska hädanefter köpa tajta jeans.

Tack för mig!

Jag har levt med mig själv i över tjugo år nu och tycker mig veta det mesta om mig. Jag vet att jag är en sån människa som väntar med allt till sista sekund, som grämer sig för allting, som hatar att ta beslut och som ibland går runt och oroar sig alldeles för mycket. Men jag blir lika irriterad varje gång jag kommer på det. Jag blir liksom påmind om mina svagheter och att jag fortfarande inte gjort nåt åt dem.

Just nu är det tusen ting som snurrar i huvudet. Tusen ting blandat med tidigare nämnda dåliga egenskaper. Jag har aldrig känt mig så liten i denna stora värld som nu.

De senaste veckorna har jag haft två låtar på hjärnan:

"Om jag hade pengar lalalalalalalalalalalalalalala..."

och

"Det löser sig, det gör det alltid..."

Eller egentligen är det tre låtar. Den tredje låten är en bön till Gud. En rop på hjälp när allt känns hopplöst. Otaliga gånger de senaste två veckorna har jag satt mig vid pianot och sjungit den när jag bara velat ge upp.

"...När allting rasar, när hela världen ramlar, bo i mig, lev i mig, gör mig stark...
Bär mig Gud i dig. Bär så långt det går. Jag slutade försöka för längesen..."

Det är den tredje låten som får mig att orka. Han bär mig när jag inte kan gå själv.

Jag har känt mig ganska värdelös på jobbet den senaste veckan. Det är som att vad man än gör och hur man än anstränger sig så blir det fel. Jag är en sån människa som tycker det är jobbigt att bli tillsagd och tillrättavisad. Även om det är i all välmening tar jag det lite som ett nederlag. Ett misslyckande. Jag vinklar, tolkar och förstorar upp allting till min nackdel. Att i det läget försöka vara trevlig mot kunderna är i det närmaste omöjligt.

Häromdagen fick jag dock en liten klapp på axeln när jag hade klantat till det för en kund. "Den som aldrig gjort fel har inte mycket på denna jorden att göra" sa han och log. "Sant!" tänkte jag och kände att jag växte ett par centimeter.

Ca kl.19.00 i fredags tog jag bilen och körde ända till Öland för att hälsa på min vän Erik. Men jag reste inte ensam. Samuel Ljungblahd höll stämningen uppe och i Nässjö plockade jag upp Wendefosr, så att säga att jag hade långtråkigt vore en fet lögn.
Närmare 23.30 var vi framme. Trötta men glada. Det blev ett kärt återseende av Erik, och Linda som också letat sig till ön i öster. Så mycket mer än kramar, hej och välkomna blev det inte den kvällen för sen var det dags att sova.

Det var lite underligt att på lördagsmorgonen vakna upp till doften av stekt bacon. Men egentligen borde jag inte bli förvånad. Internationella som familjen Svanberg är, så är det inget konstigt att man äter scrambled eggs and bacon till frukost.
Efter ett stadigt morgonmål gav vi (jag, Erik, Daniel och Linda) oss iväg på en riktig "Upptäck-Öland-dag". Vi krypkörde på mysiga gator, korsade Allvaret, åt kroppkakor, besökte Solliden, åt glass i Borgholm och såg på solnedgången vid Byrums raukar. Varmt som det var hann vi även med lite havsbad och stek på stranden. När vi kom tillbaka hem var vi helt slut och somnade gott.

Så blev det söndag, Eriks 20-årsdag! Jag, Daniel och Linda hade funderat länge på när vi skulle överlämna presenterna och kommit fram till att vi skulle göra det nångång på frukosten. Sagt och gjort. Det blev presentöppning vid matbordet.
Efter frukost var det dags för ännu en tur till stranden. Hur gött som helst! När vi var färdigsolade och färdigbadade väntade Eriks föräldrar hemma med mat direkt från grillen och tårta till efterrätt. Sen skulle Linda med bussen hem så vi åkte till Kalmar alla fyra och sa hejdå till henne och gick sen en liten rundvandring i staden. När vi var trötta på Kalmar åkte vi tillbaka till Öland och hade lite avslutande häng innan det var dags för mig och Daniel att dra oss hemåt vi med.

Tack Erik för att jag fick komma och hälsa på. Tack Eriks föräldrar för att ni tog så väl hand om oss. Tack allihop för en fantastiskt rolig helg som jag sent kommer att glömma!