Jag har levt med mig själv i över tjugo år nu och tycker mig veta det mesta om mig. Jag vet att jag är en sån människa som väntar med allt till sista sekund, som grämer sig för allting, som hatar att ta beslut och som ibland går runt och oroar sig alldeles för mycket. Men jag blir lika irriterad varje gång jag kommer på det. Jag blir liksom påmind om mina svagheter och att jag fortfarande inte gjort nåt åt dem.

Just nu är det tusen ting som snurrar i huvudet. Tusen ting blandat med tidigare nämnda dåliga egenskaper. Jag har aldrig känt mig så liten i denna stora värld som nu.

De senaste veckorna har jag haft två låtar på hjärnan:

"Om jag hade pengar lalalalalalalalalalalalalalala..."

och

"Det löser sig, det gör det alltid..."

Eller egentligen är det tre låtar. Den tredje låten är en bön till Gud. En rop på hjälp när allt känns hopplöst. Otaliga gånger de senaste två veckorna har jag satt mig vid pianot och sjungit den när jag bara velat ge upp.

"...När allting rasar, när hela världen ramlar, bo i mig, lev i mig, gör mig stark...
Bär mig Gud i dig. Bär så långt det går. Jag slutade försöka för längesen..."

Det är den tredje låten som får mig att orka. Han bär mig när jag inte kan gå själv.