Jag är en grubblande människa. Det är bara att konstatera. Senaste veckan har jag tänkt tillbaka väldigt mycket. Blivit lite nostalgisk och vemodig. Saknat allt det fina som en gång var men som nu är avslutade kapitel. Jämfört min nuvarande livssituation med olika gångna skeden i livet. Och även om det är svårt att tänka sig ibland så vill jag ändå tro att man är där man ska vara. Att allt det som passerat, alla människor man mött, alla erfarenheter, upplevelser, med- och motgångar, var meningen. Jag tror att Gud sätter mig i de sammanhang där han vill att jag ska vara, och jag tror att han vet bäst vad jag behöver, bättre än jag själv vet. Därför ber jag. Ber i min ensamhet att han som är min skapare ännu en gång ska visa vägen. Styra mig in på rätt spår, sätta mig på rätt plats. Den plats där jag ska vara.