Jag är en grubblande människa. Det är bara att konstatera. Senaste veckan har jag tänkt tillbaka väldigt mycket. Blivit lite nostalgisk och vemodig. Saknat allt det fina som en gång var men som nu är avslutade kapitel. Jämfört min nuvarande livssituation med olika gångna skeden i livet. Och även om det är svårt att tänka sig ibland så vill jag ändå tro att man är där man ska vara. Att allt det som passerat, alla människor man mött, alla erfarenheter, upplevelser, med- och motgångar, var meningen. Jag tror att Gud sätter mig i de sammanhang där han vill att jag ska vara, och jag tror att han vet bäst vad jag behöver, bättre än jag själv vet. Därför ber jag. Ber i min ensamhet att han som är min skapare ännu en gång ska visa vägen. Styra mig in på rätt spår, sätta mig på rätt plats. Den plats där jag ska vara.

Människor förundrar, fascinerar och stundtals irriterar mig. Och att man inte passar med alla är ett faktum som jag långsamt lär mig acceptera. Det har hänt mig och andra alltför många gånger att folk talat illa om ens vänner och nästan dumförklarat en för att man umgås med dem. Och ibland har jag gått på det. Fått mig en tankeställare och tänkt att de kanske inte är så mycket att ha iallafall.
Men vad är det för sätt? Varför kan man inte stå på sig och säga att man trivs med personen i fråga? Är det inte otroligt fegt att låta någon annan välja vem man ska umgås med? Och förresten kvittar det ju vilka vänner man väljer så finns det alltid någon som talar illa om dem. För som sagt så passar man ju inte med alla. Någon som du inte kommer överens med för fem öre, kan vara min bästa vän. Vad spelar det för roll vad andra tycker? Om folk inte accepterar dig för att du umgås med "fel" människor, då är problemet inte ditt.
Att vara alla till lags är en mänsklig omöjlighet.