Mina dagar består nu av rep, rep, rep, mat, rep, rep och lite mer rep. Men klagar, det gör jag inte. Jag kan mina grejer hyfsat bra så det är bara och att gå dit och köra så det ryker. Och det är oftast väldigt roligt. Jag känner mig inte det minsta orolig för slutkonserterna. De kommer gå jättebra, det känner jag på mig. Det är härligt att känna sig så lugn. Då kan man fokusera på att ha kul istället för att kämpa för att spela rätt.
Jag vill hänvisa till mitt tidigare inlägg, "Bekräftelse och prestationsångest", för att understryka mitt ändrade sinnelag. Jag tror att jag har släppt lite på prestigen. Det ska också tilläggas att jag efter jazzkonserten den 11 maj inte hade någon ångest alls. Tankarna kan ta bra märkliga vändningar ibland. I detta fall till det bättre.

Till min vän Daniel som för tillfället har tappat sin glädje för musiken säger jag: Håll ut! Den kommer tillbaka. Det har funnits stunder då jag velat ge upp just för att spelglädjen försvunnit. Ingen vet när, ingen vet hur. Men den kommer tillbaka det lovar jag.

/Hanna

Ibland tvingas man till saker som innebär en del praktiska problem. Som att inte prata till exempel.

Jag har under cirka två månader haft en förskräcklig hosta som vägrat ge med sig. Inte förrän nu. Skönt att bli av med den, tänker du. Ja, det är en otrolig befrielse att slippa ligga vaken och hosta på nätterna eller springa ut från lektionerna när den ena hostattacken efter den andra hoppar på mig.

MEN livet är inte frid och fröjd för det. Det finns nämnligen inget som sliter så mycket på rösten som hosta. Efter att ha sjungit för glatta livet och pratat på som vanligt trots hostan och min sångpedagog Pernillas stränga förmaningar om att vara ytterst försiktig med min röst, sova ordentligt osv. började det gå upp för mig att det här var ganska allvarligt. Jag tog en helg då jag inte tog en enda ton och pratade mycket mindre än vanligt. Och det hjälpte. På måndagen var min röst ganska bra igen och jag hostade inte lika mycket längre. Bra, tänkte jag och började sjunga som vanligt. Och det har fungerat fram till nu när jag plötsligt har blivit hes. Pernilla som tidigare tyckt att min röst var på bättringsvägen insåg nu att så var inte fallet. Hon rådde mig på nytt att vara försiktig.

När jag i morse vaknade med nästan ingen röst alls tog jag det jobbiga men nödvändiga beslutet. Jag skulle inte prata. För att få min röst i form till slutkonserten kände jag att jag var beredd att göra den uppoffringen. Även om det där med att vara tyst som sagt kan innebära en del komplikationer. Att inte prata vid matbordet kan i andras ögon uppfattas lite otrevligt och nonchalant. Att inte kunna svara på frågor och tilltal är nästan ännu värre. Det blir nickningar och skakningar på huvudet, ryck på axlar, mimande och det som kommer från ut ur munnen är på sin höjd en liten fnysning. Sen är det ju det där med sången också. Jag fick mima under hela körövningen och jag hade fullt upp med att se till att det inte kom några toner från min mun. Jag tror det gick bra.

Nu är dagen snart slut och jag räknar med att prata imorgon. Prövningen blir ikväll när man ska försöka umgås och ha kul med polarna, utan ord. Jag hoppas så att denna tysta dag är värt besväret!

/Hanna

Efter ihärdiga uppmaningar att vara lite mer aktiv här på bloggen, gör hanchaer slag i saken. Sitter i datasalen och ska nu under bevakning av Ewe och Tove försöka skriva några rader.

Livet rullar på här på Kaggeholm. Lite för fort. Nu är det endast två, TVÅ ynkliga veckor kvar av folkislivet. Jag får ont i magen varje gång jag tänker på det. Men, det finns ingen tid att hänga läpp. Nu ska jag njuta to the fullest. Ta vara på de sista skälvande dagarna med min underbara klass som blivit en så stor del av mig under senaste året.

Nu är det lunch.

Och till alla trogna läsare, jag SKA försöka uppdatera lite mer frekvent.

Over and out!

/Hanna