Helgen har spenderats i Norrköping med ett härligt gäng från klassen. Men jag orkar inte dra helgen i detalj så jag tänkte försöka mig på att blogga i punktform.

Fredag

• Minibuss till Norrköping
• Kycklingwraps
• Caféspelning i Korskyrkan
• Applåder och stor uppskattning
• Gänghäng
• Aerobic och dans till diverse svängiga låtar
• Sovsal

Lördag

• Frukost
• Lovsångsrep
• Minibussfärd på hal landsväg
• Saras crib i Söderköping
• Fantastisk gulasch(?)soppa
• Promenad på samma hala landsväg
• Glass och chokladsås
• Caféspelningen på film
• Minibussfärd
• Ungdomsmöte "Alternativ" i Linköping
• Pizza
• Konsert med Soulit
• Minibussfärd tillbaka till Norrköping
• Lillbabs-skämt och skrattanfall tills ingen orkar hålla sig vaken

Söndag

• För lite sömn
• Frukost
• Gudstjänstspelning i korskyrkan
• Varma tack
• Promenad genom Norrköping
• Lunch
• Packa bussen
• Avfärd
• Storhandla på ICA i Ekerö C
• Hemma på Kagge

Det har varit den bästa helgen på länge. Ett underbart gäng var vi och vi har haft fantastiskt kul tillsammans. Det är vid tillfällen som detta jag känner hur underbart livet är ändå. Och hur tacksam jag är för mina vänner. Vad hade livet varit utan er? Inte mycket värt. Musik och goda vänner. Den kombinationen kan bara bli en fullträff.

/Hanna  

Tänkte att jag skulle lätta upp stämningen här lite efter gårdagens inlägg...

Under de dagar jag varit hemma hittills har jag drömt en del konstiga saker på nätterna. Det började natten till tisdag tror jag det var. I drömmen fanns jag, min bror, min ungdomsledare och ett gäng ungdomar från kyrkan. Eftersom jag inte har sportlov samtidigt som de här hemma hade jag inte kunnat följa med på kyrkans Trysilläger. Men nu var det så bra ordnat att kyrkan skulle ha ett extraläger för de som inte hade kunnat följa med. Toppen, tyckte jag. Vi åkte iväg, men nånstans på vägen så insåg jag att det var jag, min bror och en massa smågrabbar i högstadieåldern med på bussen. Vart tog mina polare vägen? Jag ångrade mig och ville inte följa med längre. Och i samma stund vaknade jag.

Nästa dröm utspelade sig i någon form av gymnastiksal. Jag skulle vara med i en danstävling eller audtition av nåt slag. Det ska tilläggas att jag aldrig tagit danslektioner och inte kan dansa för fem öre. Men nu var jag alltså där, tillsammans med en massa proffessionella dansare. Jag hade en personlig medhjälpare som talade om för mig vad jag skulle ha för kläder och skor och hjälpte mig med smink och hår. Första omgången gick jättebra. Det var nån slags modern dans. Jag gick vidare och en duktig danstjej åkte ut. Nästa omgång eliminerade jag ännu en tävlande. Sen var det dags för något som på dansspråk kallas för lockings (det är svårt att förklara men det är en typ av snabba rörelser med hela kroppen som ser jättesnyggt ut när någon som kan gör det). Innan det var dags att gå ut och köra kom min medhjälpare fram och räckte mig ett par exakt likdana skor som Erik i min klass har. Men hur det gick i lockingomgången vet jag inte. För precis när jag fått skorna så vaknade jag.

Den tredje drömmen drömde jag inatt. Har bara vaga minnen av den men vi var på nån klassresa eller nåt sånt.
Och där blev två av mina klasskompisar tillsammans med varandra. Jaha, tänker du. Det var den konstigaste dröm jag hört! (Ironin flödar) Ja, men nu är det ju så att de här personerna skulle aldrig nånsin bli tillsammans på riktigt. Det var det mest omaka par jag sett tror jag. Så drömmen var liksom både rolig och lite läskig på samma gång.

Nu ropar sängen på mig. Undrar just vilka drömmar som väntar inatt?

/Hanna

Ibland när jag tänker på den tillvaro jag lever i, så känner jag mig så fruktansvärt liten. Det låter som världens största klyscha. Vem känner sig inte liten och maktlös i jämförelse med stora vida världen? Men ibland blir det liksom nästan läskigt.

I stort sett varje år sedan nionde klass i grundskolan har jag drabbats av den så kallade årsskiftesångesten. Det börjar nångång i november med att man börjar inse att det snart blir nytt år. Att pågående läsår inte är evigt. Och i och med det kommer tankarna på vad man ska göra med sitt liv stundande höst. I julstressen hinner man inte tänka så mycket och glömmer bort framtidsgrubbleriet för ett tag. Sen kommer julhelgen. Helgen då man äntligen får pusta ut och njuta av god mat, julklappar och varm gemenskap, för att helt plötsligt få en hink vatten över huvudet då någon släkting kommer med den klassiska frågan: "Vad ska du göra sen då?".

Sen går det utför. För varje gång frågan kommer, från julhelgen och framåt, så blir vattnet i hinken bara kallare och kallare och till sist är det som stora isbitar som gör riktigt ont att få i huvudet. Enda sättet att få det att försvinna är att börja planera och våga ta de där jobbiga besluten som måste tas. Problemet med mig är att de där viktiga besluten om framtiden känns alldeles för stora. Det resulterar i att jag väntar så länge jag kan innan jag möter dem.

Nackdelar  - Jag grubblar dag och natt, jag kan inte leva i nuet, jag blir stressad och orolig
               

Fördelar  - Inga

Varför är det såhär varje år? Varför får jag panik varje gång jag inser att jag är helt fri att välja vad jag vill göra med mitt liv? Världen ligger framför mina fötter, det låter nästan sagolikt. Ändå blir jag alldeles kall när jag tänker på det. Jag är liksom rädd för att gå ur min trygghetssfär, rädd för att välja fel även fast jag vet att jag kan ändra mig. Jag blir så trött på mig själv. Less på mina egna tankebanor. Att ha valmöjligheter borde vara kul och spännande, inte ett stressmoment.


/Hanna