Jag säger NEJ!
Nedan följer en helt sann berättelse om mig i helgen.
Det är fredag. Jag pustar ut hos en kompis efter att ha jobbat färdigt för dagen och ser fram emot en helt ledig helg. Den första på fem veckor. På lördagen skulle jag åka med min familj och hämta brorsan från ett läger. Jag brukade själv åka på samma läger när jag var yngre och nu ville jag uppleva lite nostalgi genom att besöka platsen. Nöjd och glad går jag och lägger mig på kvällen.
Strax efter klockan åtta på lördagsmorgonen vaknar jag av att någon går i min knarrande trappa och pratar högt och ljudligt i telefonen. Det är mamma. Och hon har mage att stiga in i mitt rum och räcka mig telefonen. Trött och förvirrad tar jag emot den och försöker låta så lite nyvaken det bara går.
- Hallå?
- Heeeeeej! Var du vaken?
- Njaa...
- Vad bra! Det är Maria här och jag undrar, kan du jobba idag?
- Hmmm. Vilken tid?
- 9.00-15.00.
Här har jag ett val. Jag kan säga nej och därmed sova ett par timmar till, äta frukost i lugn och ro och hämta bror min på lägret. Eller säga ja, hoppa över sovmorgonen, stressa till jobbet och skita i lägret. Jag hinner gå igenom alla alternativ på ett par sekunder. Och sen hör jag mig själv säga:
- Ja, det skulle väl kunna gå bra.
- Menar du det? Åh, vad bra! Du förstår, jag har ringt till flera stycken och antingen så ska de redan jobba
eller så kan de inte.
- Jaså.
- Men då sa Gunilla att ring till Hanna, hon vill säkert jobba.
- Jaha...
- Men vad bra, då kommer du sen då. Jättebra, hejdå!
- Hejdå.
När jag lagt på luren är jag så arg att jag vill gråta. Jag hade gjort det igen. Misslyckats med att säga nej. Trots att det i stort sett var sommarens enda lediga helg, trots att jag egentligen var uppbokad, trots att jag redan har jobbat alldeles för mycket så nådde min förmåga att säga ifrån inte ända fram, idag heller! Egentligen vet jag inte vad jag var mest arg på, att jag tackade ja eller att de på jobbet utnyttjar att jag inte kan säga nej. Svag eller för snäll? I vilket fall är det något jag behöver jobba på.
Fotnot: Maria och Gunilla heter egentligen något annat.
Det är fredag. Jag pustar ut hos en kompis efter att ha jobbat färdigt för dagen och ser fram emot en helt ledig helg. Den första på fem veckor. På lördagen skulle jag åka med min familj och hämta brorsan från ett läger. Jag brukade själv åka på samma läger när jag var yngre och nu ville jag uppleva lite nostalgi genom att besöka platsen. Nöjd och glad går jag och lägger mig på kvällen.
Strax efter klockan åtta på lördagsmorgonen vaknar jag av att någon går i min knarrande trappa och pratar högt och ljudligt i telefonen. Det är mamma. Och hon har mage att stiga in i mitt rum och räcka mig telefonen. Trött och förvirrad tar jag emot den och försöker låta så lite nyvaken det bara går.
- Hallå?
- Heeeeeej! Var du vaken?
- Njaa...
- Vad bra! Det är Maria här och jag undrar, kan du jobba idag?
- Hmmm. Vilken tid?
- 9.00-15.00.
Här har jag ett val. Jag kan säga nej och därmed sova ett par timmar till, äta frukost i lugn och ro och hämta bror min på lägret. Eller säga ja, hoppa över sovmorgonen, stressa till jobbet och skita i lägret. Jag hinner gå igenom alla alternativ på ett par sekunder. Och sen hör jag mig själv säga:
- Ja, det skulle väl kunna gå bra.
- Menar du det? Åh, vad bra! Du förstår, jag har ringt till flera stycken och antingen så ska de redan jobba
eller så kan de inte.
- Jaså.
- Men då sa Gunilla att ring till Hanna, hon vill säkert jobba.
- Jaha...
- Men vad bra, då kommer du sen då. Jättebra, hejdå!
- Hejdå.
När jag lagt på luren är jag så arg att jag vill gråta. Jag hade gjort det igen. Misslyckats med att säga nej. Trots att det i stort sett var sommarens enda lediga helg, trots att jag egentligen var uppbokad, trots att jag redan har jobbat alldeles för mycket så nådde min förmåga att säga ifrån inte ända fram, idag heller! Egentligen vet jag inte vad jag var mest arg på, att jag tackade ja eller att de på jobbet utnyttjar att jag inte kan säga nej. Svag eller för snäll? I vilket fall är det något jag behöver jobba på.
Fotnot: Maria och Gunilla heter egentligen något annat.
Kommentarer
Postat av: Joel
Jag vet EXAKT hur du känner det.
Hej! Kan du jobba?
(Nej, det kan jag verkligen inte)
Ja, men det ska väl gå bra
Har gjort det två gånger hittills.
Trackback