I veckan var jag och hälsade på en gammal barndomsvän som nyligen blivit mamma. Det kändes konstigt men ändå helt naturligt när hon kom gående med barnvagnen och mötte upp mig på stan. Vi promenerade till lägenheten, en stor och öppen övervåning i en villa. När min kompis fixade fika fick jag hålla i hennes lille son. Vilket underverk! Dessa små varelser, rena och oförstörda, är något av det mest fantastiska på den här jorden. Och i det läget, med denna lilla skapelse i famnen, är det svårt att tvivla på Guds existens.

Trots att jag och min kompis nu har väldigt olika liv och inte har setts på mycket länge, kändes det som om vi tog vid där vi sist slutade. Vi behöver inte träffas varje vecka, inte ens varje år. Jag vet att hon fortfarande är min kompis. Det är det som är det fina med gammal vänskap. Vi pratade om allt mellan himmel och jord och då och då kom ett skämtsamt "Men den tiden är förbi" och hon ler mot sin lille. Och visst är det så. Att vara gift och har barn innebär en del omprioriteringar och vissa saker kan man inte göra längre. På samma sätt kan man inte göra vissa saker när man är singel och bor hemma.
Men som vi kom fram till efter vårt samtal: Allting har sin tid